Den egna piskan piskar hårdare än arbetsgivarens
I LARS ARDELIUS ROMAN ”SMÖRGÅSBORDET” finns en beskrivning av hur polackerna förundrat samlas kring de svenska hotellbyggena i 70-talets Warszawa. Där ser de hur byggjobbarna, drivna av ackord och svensk machismo, arbetar i ett furiöst tempo: timmermännen småspringer med reglarna på axeln, armerarna najar så att tången glöder och ingen tar en onödig cigarrettpaus. Detta är en bild som stämmer väl överens med den svenska självuppfattningen. Vi kanske inte är världens mest spirituella folk, men vi är inte rädda för att hugga i när det behövs. Spriten, Luther och arbetsmoralen, den heliga treenigheten i den svenska nationella mytologin. Men är vi verkligen så besatta av arbete som vi själva tror? För några år sedan var jag med på ett internationellt seminarium om nationella kulturer i Europa. När den svenska arbetsmoralen kom upp fnös de utländska forskarna och kastade sig in i en orgie av beskrivningar av det ineffektiva Sverige: stängt hela sommaren, halva fredagar, alla viktiga nyckelpersoner hemma och bytte blöjor... Internationell arbetsmarknadsstatistik pekar inte heller ut svenskarna som några arbetsnarkomaner. I faktiskt arbetade timmar per år och anställd ligger Sverige kanske inte så förvånande under USA, Japan och Finland. Men även tepimplande engelsmän, siestasovande spanjorer och livsglada italienare arbetar mer än vad vi gör.
DEN NYA BILDEN AV DEN INDOLENTE svensken som föredrar familj och umgänge framför hårt arbete finner jag, till skillnad från bekymrade ekonomer, uppfriskande. Svenskar, ja, de är ju lite lata och opålitliga, men de vet verkligen hur man njuter av livet. Men så är det ju förstås inte. Den svenska arbetsmoralen handlar inte om hur mycket arbete vi utför, utan om den betydelse vi tillmäter arbetet i vårt liv. Det är en fråga om social identifikation, inte om svett och stämpelklockor. Under de senaste decennierna har arbetet kommit att inta en alltmer central plats i svenskarnas inre liv, även om vi arbetar färre timmar och dagar. Dubbelarbetet och medelklassens tillväxt har skapat en ny situation på arbetsmarknaden. Tidigare sålde man sin kropp, sin förmåga till manuellt arbete, till arbetsgivaren. Men när man gick hem var man sin egen. Nu är de flesta arbetsgivare ute efter sina anställdas själar: man vill ha deras engagemang, lojalitet, kreativitet. På många sätt är det positivt. De trivselvårdande funktionerna för de anställda ökar, själen kräver mer än en matlåda och en pilsner i en byggfutt. Det ska vara stimulerande att arbeta, man ska bli sedd som människa, man ska vara delaktig i verksamhetens mål.
MEN PRISET ÄR GRÄNSLÖSHET. Vi kortar arbetsdagarna och arbetsveckan, inför semestrar och föräldraledigheter men ändå får allt fler människor svårare att stänga av arbetet, att avlägsna sig mentalt från arbetsplatsen. Vi är inte längre besatta av arbete, utan av tanken på arbetet. Denna utveckling – som är internationell – slår sannolikt hårdare i Sverige än i många andra länder. Just därför att vi har en stark arbetsmoral i meningen att man får sitt människovärde genom att arbeta, genom att göra rätt för sig. Men när vet man att man har gjort rätt för sig? I de traditionella arbetaryrkena är det lättare: bilen lämnar bandet, gjutningen är slutförd, skiftet i gruvan är slut. Men när är eleven färdigutbildad, patienten slutbehandlad, promemorian färdigskriven? Därav dagens ständiga tal om målformuleringar. Länge var en skola en skola, ett sjukhus ett sjukhus och ett ämbetsverk ett ämbetsverk. De var regelstyrda, förutsägbara och hierarkiska; alla accepterade verksamheten som given om inte av Gud, så i alla fall av staten. Men om målen ständigt måste formuleras innebär det också att de inte är givna, att man själv måste ta ställning och ta ansvar. Och därmed är vi tillbaka till den grundläggande frågan: Om man själv ska bestämma när man har gjort rätt för sig, när man har förtjänat sitt människovärde, var sätter man då gränsen? Konflikten mellan kapital och arbete är naturligtvis inte utdöd. Men för många människor i dag är den egna piskan ett värre problem än arbetsgivarens. Lördagskrönika i DN 021109 av Henrik Berggren henrik.berggren@dn.se
Tillbaka till Min medicinska bana
|