Det engelska bolaget World Music Network har till dags dato gett ut närmare femtio skivor med musik från olika delar av världen. Ofta imponerade bra sammanställningar av mycket varierande musikstilar. På de senare finns dessutom ett dataspår med ytterligare information om och runt skivan.

De gör två huvudtyper av samlingar – ett land eller en världsdel – Kuba eller Afrika till exempel, eller en musikstil – Flamenco, Reggae eller Zydeco. Urvalet av musik är brett – man verkar inte vara begränsad bara till vissa skivbolag. Det kan ligga en viss status i att få med sin musik i denna serie. Nu har några nya Rough Guides sällat sig till gänget:

The Rough Guide to Congolese Soukous representerar både ett land och en stil. Den ger en god överblick över den dansanta musikstilen med de envetna gitarrslingorna. Förutom över 70 minuter musik innehåller den, liksom de andra skivorna nedan, även ett bra texthäfte och ett dataspår med ännu mer information om musiken och dess ursprungsland.

Klezmerskivan företräder en stil och är bredare än Kongoskivan. Den innehåller ett stort tidsdjup med allt från 78-varvare med Naftule Brandwein till senaste Klezmatics – f.ö. samma melodi vilket är ett kul grepp. Lite för många spår stammar från en liten grupp amerikanska musiker runt Klezmatics och Brave Old World men som helhet är det en bra sammanfattning med god spännvidd. Och Trio Kroke, som gjorde sådan succé på Umeå Folkmusikfestival, finns med som garant för att även den östeuropeiska, sorgsnare, traditionen är företrädd.

Alla de plattor jag hittills hört i serien Rough Guides har känts bra som introduktion till avlägsna länders musik och olika stilar. Därför har jag med spänning väntat på Rough Guide Scandinavia. Vilken bild presenteras av vår musik?

En första insikt är att serien främst ägnar sig åt världsmusik. Det är de nyskapande som ges plats, inte traditionsbärarna. Väsen, Frifot, Garmarna, Hedningarna och Johan Hedin får bära den svenska fanan. ”The Nordic music phenomenon.” Texthäftet är initierat och lagom.

Bilden är att i Finland spelar man traditionellt, snabbt och virtuost men lite trist. Undantaget är Värttinä som sticker ut som de roliga finnarna. Sverige framstår både som nyskapare och omskapare, men med brist på sångerskor. Varför två låtar med Lena Willemark, hur bra hon än är? Jag hade gärna hört t.ex. Ulrika Bodén eller Susanne Rosenberg.

Danskarnas folkmusik anges inte vara så utvecklad och representeras bara av Sorten muld.  Norrmännen i allians med Sameland framstår som vinnarna – Knut Reiersrud, Hege Rimestad med Mari Boine som gäst, Wimme m.fl. visar upp ett innovativt spel av första rang trots att Fliflet/Hamre saknas. Island kom, med en medioker inspelning på tvåradigt dragspel från 1980 och isländska nationalsången med symfoniorkester (!), nog med bara för fullständighetens skull.

Det är naturligtvis lätt att hitta fel på en samling musik inom ett välbekant område – det är ju en omöjlig uppgift att få med allt väsentligt på 74 minuter. Men betyget blir trots allt godkänt - även om lyssningen uppenbarar begränsningarna med övriga Rough Guides: Givetvis handlar det om ett snävt, högst subjektivt musikurval! Men det går att leva med så länge som den musikaliska kvalitén är så hög.

The Rough Guide to Congolese Soukus, The Rough Guide to Klezmer, The Rough Guide to Scandinavian Folk Music/World Music Network.

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –00)