Personliga provokatörer                     in English

Djursex och balkanmusik. När Tiger Lillies äntrar scenen lämnas ingen oberörd. Det handlar om uppvigling i kärlekens namn.

I’m terrible, I’m terrible, I shouldn’t be allowed to sing my songs of filth to a decent crowd, but when I do offend someone it makes me feel so proud.”

Refrängen i den engelska gruppen the Tiger Lillies låt Terrible är självbiografisk. Deras skiva Farmyard Filth handlar om sex med djur och skivan innan hette Brothel to the Cemetery –Kyrkogårdsbordell. Tiger Lillies testar alla gränser. Men – skapar också något mycket personligt. I höstas besökte de Sverige med sin musikteater Shockheaded Peter (Pelle Snusk). Många förtrollades över deras speciella uttryckssätt, av sångerna om udda människor och diverse underliga öden, liksom över musiken, som framstod som både välbekant och på samma gång alldeles egen.

Tiger Lillies har turnerat mycket de senaste åren och till dags dato gett ut elva album. De har sålt över tjugotusen skivor, de flesta vid konserter eller via sin hemsida.
– När jag startade Tiger Lillies hade jag en naiv tro att om man gör musik som är svår att placera inom givna kategorier och med en egen stil kommer framgången av sig själv, säger gruppens låtskrivare, sångare och dragspelare Martyn Jacques, som 1989 drog igång det hela. – Men nu inser jag hur dum jag var. Musikbranschen handlar bara om häftiga kläder och marknadsföring! Martyn Jacques har inga illusioner kvar, varken i sina texter eller i verkligheten. Frågan är om han någonsin haft några ...

Trion grundades i en sunkig lya ovanpå en stripp-klubb Londons Soho. Gruppnamnet har inget med den vackra blomman att göra – Tiger Lillies är uppkallad efter en mördad gatflicka, Lily, som alltid tog emot sina kunder iförd djurkläder. Phil Butcher spelade kontrabas och Adrian Huge slagverk (inkl köksutrustning, leksaker mm). 1996 bytte gruppen basist till nuvarande Adrian Stout. Efter en trög inledning med desperata pubspelningar inför en publik som var mer intresserad av öl och fotboll, började allt fler se det speciella med Tiger Lillies, som efterhand växt till ett kultband i Londons mer udda kretsar.

Jacques säregna sångstil, högt i falsett, har kallats både kastratsopran och ”Tom Waits på helium”. På några skivor anas starka influenser av en annan sopran, amerikanske hippiehjälten och ukulele–outsidern Tiny Tim (om nu någon minns honom). Ibland skriker Jaques sina texter. När han någon gång sjunger ”vanligt” kunde det vara John Lennon. Men – vanligt är det som sagt sällan.

1997 hade gruppen på obegripliga vägar fått en spelning i kyrkan Union Chapel i Islington. På långfredagen. I en pressrelease meddelades det att ”de perversa trubadurerna Tiger Lillies kommer att framföra extrema berättelser om romantik, vansinne, hädelse och surrealistiska sexbilder i en dekadent dragspelsstil som blandar förkrigs-Berlin-helvetes-kabaret, märklig zigenarmusik, svart komedi, fransk chanson och engelsk Music hall. Ni kommer på fredag att få höra låtar som Banging the nails... Så ta med er törnekronor, putsa spikarna. Billigare entré för den som kommer klädd som Jesus eller Maria Magdalena.”

Spelningen blev inställd. Refrängen i Banging the nails lyder ”I’m crucifying Jesus, I’m banging in the nails, and I am so happy because ol’Jesus failed…”

Hädelse är bara förnamnet på vad som väntar en om man lyssnar på Tiger Lillies. Farmyard Filth avhandlar sex med djur. I låten Vagina sörjer Jacques sin giraff som blivit så stor att han inte når upp längre. På omslaget poserar gruppen i olika ställningar med neddragna byxor och ett uppblåsbart plastfår ...

Texterna är märkliga och provokativa. Musiken är mindre utmanande – men likafullt mycket speciell. Den har starka kabarédrag och lånar av John Kanders Cabaret, Berthold Brecht, Edith Piaf, Kurt Weill och Tom Waits Black Rider – allt i en salig blandning. Ibland är det balkan- och zigenar-toner, ibland snarast opera.

På flera skivor tar man hjälp av andra musiker på piano, cello, fiol, banjo, klarinett och trombon, till och med gitarr – fastän Martyn Jacques deklarerat att han hatar instrumentet lika mycket som han hatar rockmusik. Senaste skivan Circus Songs, producerad av Steven Severin från Siouxsie and the Banshees, är mer avskalad med gruppens tre grundinstrument i fokus. Det lyfter fram inte minst Adrian Stouts skicklighet som basist (han lär ha tackat nej till att kompa Bob Dylan ...).

Skivan innehåller bland annat en cover på Danced all Night. Låten skulle ha fyllt dansgolvet på vilken folkpark som helst – om man inte insett att det ju faktiskt är en karl som sjunger! Texterna på Circus Songs handlar om människorna runt manegen; dvärgar i freak-showen, skäggiga damen, knivkastaren, clownerna, Lisa som misshandlas av sin ”fästman” ...

Hur når man då en livepublik med detta underliga material? Liljorna har allt mer börjat använda teatern som scen. Vid gästspelen i höstas i Göteborg och Stockholm hade de med sig med sin version av den tyska sagosamlingen Pelle Snusk (Shockheaded Peter) – ni vet de sedelärande sagorna från slutet av 1800-talet om Konrad som suger på tummen, Kasper som inte vill äta soppa och Harriet som leker med tändstickor.

Dessa har Martyn Jacques adapterat på sitt eget sätt – vilket bland annat innebär att alla sagorna nu slutar med döden. ”Det kändes mer konsekvent så!” På scenen finns också skådespelare, leksaker och marionettdockor upp till övernaturlig storlek i ett sorts allkonstverk. Bakom Tiger Lillies råa provokationer finns en musikalisk ömsinthet och underström av brutal skönhet. Texterna handlar förvisso om udda människor – men de behandlas aldrig som objekt, utan som subjekt. Texternas udda humor och Jacques vibrerande sopran lämnar ingen oberörd. Gruppen älskar helt uppenbart sina freaks.

Det är det är det som är Tiger Lillies. Hör dem!

Ulf Torstensson (Lira 2001)

Till fullständig skivlista över The Tiger Lillies (lånad från deras hemsida, med deras egen beskrivning av innehåll). De är mycket produktiva!

Åter till recensionsförteckningen.