Lysande arabisk luta

 

I arabisk musik har ouden en särställning. Oud eller al’ud (varav kommer synonymer som luta, lauto m.fl.) räknas som ”kungen av alla instrument” och har utgjort basen i såväl klassisk arabisk konstmusik som folklig musik under flera tusen år.

 

En nutida mästare på oud är tunisiern Anouar Brahem. Vid sidan av en gedigen klassisk arabisk skolning har han också verkat i Europa. På sina tidigare skivor har Brahem i regel stått för kompositionen. Ibland till den grad att han i mina öron hamnar i skymundan av de andra musikanterna. För han är en lysande spelman.

 

Le pas du chat noir innehåller musik som Brahem faktiskt komponerat på piano i ett anfall av utmattning efter näst sista skivan Thimar. Under en lång tid lade han ouden ifrån sig – men inte musiken – och så började ett oprövat sätt att göra musik på ett nytt instrument. Senare kom lusten till ouden tillbaka, och på skivan hörs ”en riktig pianist” i musikalisk dialog med Brahem. Man har också lagt till ett lågmält dragspel.

 

Resultatet är lysande. Pianot påminner ibland om Satie, ibland om Keith Jarretts mer lyriska eskapader. Men det bär klart Brahems signatur. Man kan tro att det är tankspridda improvisationer, men varje ton – och tystnaden mellan dem – är minutiöst utmejslad. Det är helt förtjusande utan att bli inställsamt. Möjligen kan jag tänka mig att någon kan tycka det är för vackert – men kan det bli det? Jag har sällan hört så skön musik.

 

 Anouar Brahem - Le pas du chat noir (ECM)

Anouar Brahem, oud; François Couturier, piano; Jean-Louis Matinier, ackordion

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 2003)