Burträsksvängen –96

 

Lördag:Martyn Bennet fick alla att dansa

 

I alla år har Burträskar´a varit husband på Burträsksvängen men i år ersattes de som hemmaband av en annan Burträskgrupp av yngre årgång, Wynja. Förutom att det är en intressant grupp finns nog även baktanken att försöka locka en yngre publik till svängen. Och nog sjönk medelåldern på de främre bänkarna ett tjugotal år när Wynja äntrade scenen.

 

Folkrock

Wynja försöker förena folkmusik och rock, och jag tycker de drar mer och mer åt det rockiga hållet. Jag tyckte mig ana en åldersgräns där reaktionen inte var odelat positiv. Det finns fortfarande de som tycker att folkmusik inte får skräna så. Jag vill ändå ge en eloge till ljudteknikern Bengt-Göran Staaf ‑ det är inte helt lätt att få fiol och distad gitarr att samsas.

 

Spelglädjen var stor trots en i början lite svårtänd publik. Egna och traditionella låtar varvades, med fina arrangemang, särskilt på sången. Min favoritlåt var nog Åse Westins mjuka flöjtmelodi Månlåten som fick publiken att samla sig närmare scenen. Och inte vet jag om det berodde på musiken eller på att vinden mojnat över Burträsket, men mot slutet tog jag av mig tjocktröjan.

 

Martyn Bennet

När sedan Martyn Bennet från Skottland äntrade scenen behövdes ingen tröja mera. Martyn spelar ensam till eget bandat komp och byter mellan säckpipor, flöjter och fiol. De som vill sätta namn på musiken kanske skulle kalla den Ethno-Techno. Fast terminologin kan kvitta när hela Burträsksvängen svänger.

 

Om Wynja sänkte medelåldern ändrade Martyn könsfördelningen ‑ det här är en kille som tjejerna gillar, med rastaflätor och kilt. Och när han uppmanade publiken att ställa sig upp och dansa så gjorde den det! De främre bänkraderna tömdes och minst ett hundratal av alla åldrar dansade vad tygen höll under den långa konserten. Det enda som fattades var stagediving.

 

Extranummer

Även om även detta var högljudd och nutida musik verkade den gå hem bättre över alla åldrar ‑ fast årets hedersspelman Sören Johansson tyckte det verkade trist att ”spela till en skiva”. Och själv kände jag igen stora delar av musikbakgrunderna från hans konsert på Umeå folkmuskifestival i fjol. Fast det är nog i så fall mest tråkigt för musikanten, publiken ville bara ha mera. Två långa extranummer blev det. Och kön för autografer bakom scenen efteråt tycktes oändlig.

 

 

Söndag: Rackare i ösregn

 

Folk & Rackare har återuppstått för några veckor och hedrade på söndagen Burträsksvängen med ett besök. De minnesgoda kommer ihåg deras framfart i musiklivet på ‑70-talet, och många var vi som sörjde när de slutade. Nu har de, som Carin Kjellman sa, åkt ut på en nostalgitripp. Den var ömsesidig.

 

Rötter i medeltiden

Egentligen började det redan 1972 när Carin och Ulf Gruvberg började spela och sjunga ihop. Deras första skiva, ”Med rötter i medeltiden”, kom 1974. -76 kom den första skivan med gruppnamnet Folk & Rackare där bl.a. Jørn Jensen medverkade. Snart blev han fast medmusikant tillsammans med kompisen Trond Villa. Gruppens storhetstid var enligt min uppfattning slutet av -70-talet. Sedan blev formatet större medan inspirationen minskade, och gruppen tog också konsekvenserna av det och slutade 1985.

 

Blandade

Folk & Rackare var tidigt ute med en experimentell inställning till folkmusiken. De testade och blandade ur olika traditioner och brydde sig inte om att det skulle låta ”rätt”. I dittills ganska slutna arkiv hittade man ett rikt textmaterial, ofta ända från medeltiden. Och det är just det vokala inslaget som gör gruppen unik ‑ ingen annan svensk folkmusikgrupp har satt sången så centralt.

Tätt

Precis när gruppen började spela kom regnet. Om det beror på att man inledde med ”Blåser kallt kallt väder över sjön” må vara osagt, men den soligt varma förmiddagen blev plötslig kall och blöt. Tio års uppehåll märks dock inte i musiken ‑ harmonier och rytmer sitter lika tätt som tidigare och det var inget problem att få publiken att sitta kvar. De flesta hade utrustat sig med paraply och regnkläder.

 

Klassiker

Och medan regnet strilade, och periodvis öste ner, serverades ett pärlband av gamla Rackar-klassiker. Jag tror de fick med något från alla skivorna, och inte bara de låtar som valts ut till den nyutkomna samlings-CDn. Fast själv hade jag hellre velat höra Liten Kersti i den version som Carin sjöng på den allra första LPn och inte i Ulfs från sista skivan Rackbag.

 

Sista låten var Harpans kraft: ”...han spelade barken av hårdaste trä, han spelade barnet ur moderns knä, han spelade vattnet ur bäcken, han spelade ögonen ur Näcken ...” Trots en fantastisk konsert hade inte Folk & Rackare riktigt denna makt. Tio minuter efter att de måste skynda till flyget slutade det regna.

 

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten-96)