När en grupp ger ut sin första skiva är den ofta lovande men kanske lite omogen. Tvåan blir ofta bättre, med idéerna kvar men mera rutin och erfarenhet. Tredje gången gillt blir det svårare – kraven ökar och det finns något att jämföra med. När jag nu sitter med Qwinnens tredje skiva, Gla´pack, kan jag inte låta bli att ta fram den föregående.

 

Det som kännetecknar Qwinnen som grupp är, som jag ser det, folkmusik, betoning på det kvinnliga, en häftig och rolig scenshow med dragning åt det burleska och en massa spelglädje. På förra skivan bidrog Ronny Eriksson med den mycket vackra och tänkvärda sången Humlan.

 

På nya skivan fortsätter man i samma banor, men lyckas inte lika bra. Något har hänt med spelglädjen. Kompet och solostämmorna hänger inte riktigt ihop. Har man suttit i olika rum och spelat? Basen ligger ofta framför fiolerna i ljudbilden och ibland lägger någon en kudde över sångmiken. Ronny Eriksson har bidragit med två texter, men de hör inte topparna i hans produktion. Qwinnens version av ”Morfars schottis” låter som en dansbandsvariant av den som Skvattram tidigare spelat in.

 

Men visst finns det bättre stunder också – Nina Wahlbergs ”Ninas vals” låter fint, ”Polska från Fällfors” likaså och ”För dej & mej” av Stellan Backman har både bra text och melodi, om än lite svensktoppsaktigt arrangemang. I ”Framtiden var bättre förr” lyser spelglädjen fram. Problemet är att jag vet att Qwinnen skulle kunna bättre.

 

Qwinnen – Gla´pack (CDA QW002)

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –97)