Några ur kärntruppen som arrangerat: fr.v. Rune Sehlstedt, Herman Larsson,

Kerstin Sehlstedt, Britt-Marie Holmström och John-Olov Holmström.

 

Kyrkhelgen är inte bara marknadsstånd och kolmila, det är spelmansstämma också. Bonnstadsträffen tjuvstartade redan på fredagskvällen med Musik i sommarnatten i en nästan fullsatt landskyrka.

 

Det känns bra att kyrkan, inte utan en viss diskussion, sedan flera år nu släpper in folkmusiken som en del i andakten. Och andaktsfullt blev det med hela tio grupper som gjorde sitt bästa i närmare en och en halv timme.

 

Höjdpunkterna var flera: Stina Westermark gjorde en mycket vacker rörelseillustration när Signe Rudberg sjöng sin egen ”Ljusning” till pianoackompanjemang av Elisabet Hedblad. Carina Dahlberg kulade så hon väckte de eventuellt sovande i församlingen. Daniel Pettersson och Henrik Bergman spelade ett par briljanta Orsalåtar. Urban Berggren, som gärna gör kluriga låtar, framförde bl.a. Sexmetershoppet, inspirerad av ett äventyr vid en bro över Bureälven, i fint samspel med sambon Erika Larsson. Synd bara att kyrkans efterklang har en tendens att gröta ihop ljudet, vilket mest drabbar de större grupperna.

 

Själva spelmansstämman är mer etablerad än kyrknatten. Fast när jag försökte ta reda på när den egentligen startade var det ingen som säkert visste. Kanske har arrangörerna missat ett tioårsjubileum! Hur som helst var det Folkton som drog igång i slutet av 80-talet. Numera är det Bonnstadsträffs-alliansen, bestående av personer ur Folkton, Gammeldansföreningen, Skellefteå nyckelharpor, Henna jer we och Guldstalaget som arrangerar.

 

Alliansen har medfört en klart bättre planering. I år hade man till och med ordnat kaffebord åt musikanterna. Och tidsramarna hölls, vilket de inte alltid gjort. Det är inte helt lätt att styra alla dessa musikgäng som ska samlas när så mycket drar runt hörnet. För det är runt hörnet som det verkligt spännande sker. Det är där som buskspelet pågår. Här blandas unga med gamla, kända med okända, och spelar ihop. De som kan låtarna drar på för fullt medan andra är mer diskreta men tränar fingersättningen till nästa år. Mest är det fiol, dragspel, nyckelharpor och gitarrer som låter, men även en del mer udda instrument.

 

På scenen blir det mer uppvisning. Skelleftestämman är mest en lokal angelägenhet och de mest långväga denna gång var nog Norsjögänget och Lövångers spelmän. Men vad gör det när det ändå var tolv mer eller mindre fast organiserade grupper, inklusive Con Brio-kören, som slogs om utrymmet. Yngsta gänget var Nyckelpigorna, fyra flickor från Skråmträsk med ledaren Sonja Lund. Pensionärer fanns det gott om. Det här med att spela på scen, att ha ett mål, är inte oviktigt, och tillfällena alltför få. Så här har Bonnstads-stämman en viktig uppgift att fylla. Visst blir det nervöst ibland och någon missar en ton, men alla har roligt och publiken är nöjd. Och nästa år har man vuxit några tum i scenvana.

 

Kyrkhelgens spelmansstämma avslutades med dansmusik på gammeldansbanan nedanför Nyborg. Och när Senadrage drog igång klockan nio hade ljudet från Thåström borta på festivalen inte en chans.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –97)