Kyrkhelg Skellefteå -98

 

Årets upplaga av Folkmusik i sommarnatten, spelmansstämmans stämningsfulla invigning med nattkonsert i Landsförsamlingens kyrka, samlade något mindre publik än vanligt. Förutom andaktsstund av Lars Jonsson bjöds på åtta programpunkter, där enskilda eller grupper av musikanter deltog.

 

Det är inte helt lätt att recensera en lokal konsert. När det kommer riksartister och man betalar inträde kan man självklart ställa höga krav, men hur gör man med vänner och bekanta, till fri entré? Vad är rimligt att förvänta sig? Jag tycker tyvärr inte att denna musikafton höll måttet. Kvällen innehöll för lite engagemang och för många notställ. Det handlar inte om perfektionism, utan om respekt för folkmusiken. Att visa att man tycker att det man gör är viktigt. Låt mig jämföra med fotboll: I knatteserien är det en hederssak att alla ska få vara med, det enda som räknas är att det är roligt. Man ”toppar inte laget” vid match, och de nära anhöriga som tittar tycker det är jättekul ändå.

 

Spelmanslagen är folkmusikens knattelag (låt vara med högre medelålder) med samma ambition – alla ska ha kul och det viktigaste är att alla får vara med. Helt rätt och riktigt. När fotbollslaget blir lite mer avancerat kanske det kommer med i division sex. Kraven ökar – på gott och ont – mycket därför att publiken förväntar sig bra fotboll. Alla är inte toppidrottsmän i gärdsgårds­serierna heller, men för att vara med måste man vara beredd att ge järnet. Att spela musik för publik har likheter med en fotbollsmatch.

 

Denna konsert kan enkelt sammanfattas: ju mindre grupp desto bättre musik. Jag tror det beror på att om man är en eller två som spelar måste man satsa allt, annars låter det inte alls. I spelmanslagen finns några som engagerar sig, medan flera inte kan eller vågar spela ut. Detta tar bort all precision och gör att musiken låter ludd. Det är för många som inte spelar åt samma håll. Och på en fotbollsmatch duger inte basketboll, även om det i sig är en kul sport.

 

Två gyllene undantag fanns det – delar ur Senadrage spelade två mycket fina stycken, som visade vad ett genomarbetat arrangemang betyder inom all musik. Manskören Kaarar’n under ledning av Torkel Persson ska också ha all heder av sin sång. Fast om det var folkmusik vill jag låta vara osagt.

 

Mitt råd till arrangörerna och spelledarna inför nästa år blir: Vad är tanken med denna konsert? Är den till för musikanterna eller publiken? Vad är temat och den röda tråden? Våga vara lagledare och – kanske – toppa och styr lagen. För visst vill ni nå fler än de närmast anhöriga? Det är ingen brist på utmärkta folkmusiker i Skellefteå. Och varför inte se er omkring i länet – det går säkert lätt att få hit en billast utmärkta spelare från Norsjö eller Vilhelmina bara mot milersättning (varför nu folkmusiken alltid ska vara så billig?).

 

Eller var det högtidligheten och anspänningen att spela i den vackra miljön som ställde till det? Efter allspelslåten ”I Västerbottens vackra vår” blev det riktig glöd när alla kom loss ute på kyrkbacken.

 

 

Lördagens spelstämma under Kyrkhelgen får en allt mer lokal prägel. Förutom folkdanslaget från Tallin var det bara Lövångers spelmän som inte kom från Skellefteå kommun.

 

Spelmansstämmorna är ett viktigt forum för folkmusikanter att träffas, spela, lära sig låtar och träna sig att stå på scen. Pretentionerna är måttliga och det är viktigast att alla trivs. Som vanligt inleddes och avslutades med allspel, som började på Bonnstadstorget.

 

Ungdomsgruppen Nyckelpigorna, en undergrupp i Skråmträsks nyckelharpor, gjorde ett fint uppträdande med bland annat musik från filmen Titanic. Erica Larsson och Urban Berggren spelade som vanligt underfundigt på fiol och nyckelharpa, denna dag med stöd av Ericas pappa Rolf på dragspel. Senadrage, som ständig uppträder i nya skepnader, imponerar mer och mer med sina fina arrangemang och en av ortens bästa fiolspelare och låtmakare Gösta Wikström. Flera spelmanslag, som Skellefteå nyckelharpor och medarrangörerna Folkton fick också visa vad de gick för.

 

Även den folkliga dansen var representerad, denna gång av ett folkdanslag från Tallin, som tyvärr inte hade levande musik med sig utan bara inspelad.

 

Bakom kulisserna pågick som vanligt det viktigaste – buskspelet. Det är här man umgås, lär sig nya låtar och kommer ihåg gamla man glömt. Fast jag tycker det var roligare förr, när det kom flera grupper utifrån, med ibland nya idéer och infallsvinklar. Utan stimulans utifrån är jag rädd att stämman kommer att tyna bort och dö.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –98)