Världsmästaren på nyckelharpa Olov Johansson har gett ut sin första soloskiva som visar att han är värdig sin titel.

 

Egentligen var redan den första LPn, Väsen, som kom 1990 tänkt som ”hans” skiva, men medmusikanterna Roger Tallroth och Mikael Marin var så delaktiga att den mera blev gruppens, en grupp som senare tog skivans namn. Sedan dess har det blivit fyra plattor till med Väsen, ett par med andra nyckelharpsvänner och tre med Nordman. Men nu kommer alltså en soloskiva, inspelad i välljudande Bälinge kyrka i Uppland.

 

Med- och motspel

Riktigt ensam är han inte här heller, men 12 av CDns 22 låtar spelar han helt solo. På resten har han endast en medmusikant i taget utom på sista låten som har ett ganska avancerat kammarmusikaliskt arrangemang för tre stråkar och flöjt. På den kan man förresten ana att han även spelat i så fina sammanhang som med världskända Kronos-kvartetten (på skivan Early music 1997).

 

Övriga samspel är mer konventionella men alls icke tråkiga. Roger Tallroth är en fantastisk medspelare på gitarr, bouzouki och oktavmandolin, medan Mikael Marin lika ofta spelar mot, kontrar, med sin altfiol, vilket inte är menat som kritik. Anders Bromander från Trio con X (även de skivkamrater med Olov) medverkar på två låtar på kyrkorgel och flygel. De flesta parspelslåtarna är skrivna av Olov Johansson som ändå låtit spelkompisarna göra arrangemangen, vilket de gör med den äran.

 

Frustande

Men majoriteten av spåren är traditionella låtar som han spelar på egen hand. Det mesta kommer från Uppland. Olov Johansson har vid flera tillfällen hörts betyga sin kärlek till den äldre kontrabasharpan, som har två melodisträngar med en bordunsträng (liggande ton som ackompanjerar melodistämman) emellan, till skillnad från den numera vanligare kromatiska harpan med tre spelbara strängar och en bordun högst upp.

 

Kontrabasharpan låter rivigare och råare med mera bordun, ibland likt en vevlira. Trots dess harmoniska begränsningar tycker jag att låtarna som spelas på den, som Vals efter kopparslagaren eller Polkett efter Bohlin i frustande samspel med Mikael Marin, låter klart häftigast. Men även klassiker som Stormyren av Erik Sahlström, spelad på kromatisk harpa, får ett alldeles eget liv spelad solo av världsmästaren.

 

Det lär ha korats fler världsmästare på nyckelharpa sedan Olov Johansson fick den äran, men till skillnad från i sportvärlden är jag inte säker på att de distanserat honom.

 

(Olov Johansson – Storsvarten, Drone CD 001)

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –98)