Umeå Folkmusikfestival 1999 - Möten med mersmak
Årets upplaga av Umeå folkmusikfestival hade inget riktigt stort affischnamn men ett innehåll av allra högsta klass. Målet att skapa möten – mellan musiker, mellan kulturer och mellan artister och publik – infriades med råge. Synd bara att alltför många inte förstod att baskiske dragspelaren Kepa Junkera inte placerats i största lokalen på bästa tiden av en slump.
Före festivalen hördes en del klagomål på att det inte fanns några riktigt kända internationella artister på spellistan sedan Mari Boine lämnat återbud. Festivalledningen med Anna Sjöberg i spetsen har dock redan tidigare år visat sin känsla och kunskap i branschen genom att ta hit internationella storheter och göra dem kända för Umeåpubliken. Även många svenska grupper har slagit igenom här, se bara på Garmarna och Bazar blå, två av årets största publikmagneter.
Danstema
I
år har man gjort avsteg från tidigare års fokusering på nordkalottens musik och
istället satsat på dans som tema. Fredagskvällen inleddes med flamenco av två dansare, 
Gabriella
Gutaro och blott 16-årige Jairo Gitano. Han gjorde ett oförglömligt intryck,
inte minst på damerna. Till ackompanjemang av tre musiker på gitarr, handklapp,
slagverk och sång visade man upp hela flamencons register av lidelse och
behärskning, vekhet och styrka. Särskilt imponerade Jairos zapateado, den
typiska ”steppdansen” (Fred Astaire måste ha varit i Spanien!), som inte bara
var snabb utan även dynamisk, med allt från kraftfulla klackslag till de
tystaste myggsteg. Sextonåringar av hans mognad och resning hör inte till det
vanliga. Hans egen förklaring: ”Jag är zigenare, då blir man fort vuxen…” Men
ännu hellre skulle jag ha velat se artisterna i en mindre, mer intim lokal. Den
stora Idunsalen framhäver på något sätt flamencons likhet med ett tjäderspel,
där det aggressiva och prestationsinriktade går fram men där nyanserna och
känslorna delvis går förlorade.
Dammsugarmegafon
I källarens Studio är det lättare att få kontakt med sin publik. Ett av årets stjärnskott var gruppen Raun, en knappt ettårig grupp bestående av makarna Helena och Magnus Ek på sång respektive slagverk och Göran Månsson som utom slagverk visade att han kan spela två flöjter samtidigt. Efter en rolig inledning med vaggvisa och didgeridoo-spel via dammsugarslang och megafon tog de publiken med storm med originella visor (skrivna av Helena) till ackompanjemang av hemmagjorda slagverk (den senaste flugan) och häftiga, ibland blinkande, blåsinstrument.
Garmarna fick sitt genombrott på Umeå folkmusikfestival för rätt många år sedan nu. Senaste året har man ägnat åt sin nya skiva som skulle ha släppts under festivalveckan. Av någon anledning gick det dock inte för sig utan den kommer officiellt först nästa vecka. Något positivt har hänt gruppen sista året, de verkade trivas så bra ihop. Tidigare spelningar har flera gånger grumlats av en störande känsla av disharmoni. Det märktes att detta var ungdomarnas gäng och dansgolvet kokade. Några skivor hade de lyckats smuggla med sig till förhandsförsäljning och den nya Vedergällningen är klart bra. Faktiskt bättre än scenframträdandet som lätt blev för ösigt så att nyanserna tappades bort.
Festivalchefen Anna Sjöberg berättar i en intervju i VK inför festivalen att hon hoppas att festivalen kan bidra till att man slutar nischa in folk efter ålder, utan att alla åldrar ska kunna mötas. Hon vill också att besökarna ska upptäcka att folkmusik kan innehålla det de inte väntar sig. Hon fick som hon ville:
Världsmusik
En
av festivalens stora upplevelser var duo Ellika
Frisell, fiol, och Solo Cissokho,
kora. Ellika är känd spelkvinna med
Bingsjölåtar som specialitet och Solo är griot, spelman och historieberättare i
sjunde generationen, uppväxt i Senegal. I en serie likartat uppbyggda sviter
lyckades de på ett fantastiskt sätt smälta samman våra så skilda traditioner
till en enhet, utan att någon egentligen behövde göra våld på sitt. Ellika
började med en svensk eller norsk spelmanslåt, Solo hängde på och verkade
påminna sig en melodi hemifrån, mjuk övergång till senegalesisk sång och det
lät helt naturligt och sammanhängande. Detta är världsmusik. Två fantastiska
musiker i ett ömsesidigt och ömsint möte. Ellika berättade efteråt att planer
finns på en skivinspelning. Jag väntar ivrigt!
Ett annat möte som skapades på festivalen var det mellan svensken Torbjörn Näsbom, känd från Umeå Symfoniorkester och samarbete med Thomas Andersson, kanadensiske basisten Sebastien Dubé och ryske dragspelaren Slava Kalaberda, som många minns från de oförglömliga gästspelen av gruppen Rysslands röster på Burträsksvängen i början av 90-talet. Torbjörn och Slava buskspelade redan då, och i våras träffades man igen i Petrozavodsk som trio. Förutom fantastisk musik fick vi oss några tänkvärda ord på vägen. I Ryssland är nämligen 98% av tillvaron elände, men de två procenten glädje är koncentrerad och utnyttjas maximalt. I Sverige är 98% utspädd glädje, men de två procenten elände tar vi väl vara på. Man gjorde också en liten kupp (?) och lät fru Sonja Kalaberda spela ett par klassiska pianostycken inför en ljudlös publik. Torbjörn Näsbom berättade att han spelade så han grät vid repetitionerna, och det var inte långt till tårarna för publiken i Studion heller. Och inte till skratt heller när man framförde en melodi med improviserade ”Paganini-variationer” i rasande tempo.
Mortelstötar
Framåt
lördagskvällen drog det ihop sig till en stor programkollision. Santiago Jiménes Borges, fiolspelare och en
av kvällens stora stjärnor spelade på ett håll samtidigt som Bazar Blå, i fjol
den stora överraskningen men i år ett klart dragplåster gjorde sig klara. På
annat håll satte afrogruppen med svenske Zifa
igång med sin kokande rytmbrygd. Så när baskiske dragspelaren Kepa Junkera skulle börja med sin grupp
i stora Idunsalen var det nästan tomt. Kanske beror det 
på att allt hände samtidigt, kanske på
för dålig förhandsinformation, men alldeles för många missade festivalens
höjdpunkt. Kepa Junkera är internationellt välkänd med 8 cd-skivor (på den
senaste medverkar bl.a. Hedningarna), men till presskonferensen kom bara två
personer. Han spelar en lokal variant av tvåradigt dragspel, trikitixa, och det
med en lätthet och snabbhet som fick publiken att jubla. Vid sin sida hade han
en gitarrist och en basist av samma klass och bakom sig två slagverkare som med
träpinnar liknande mortelstötar angrep stora trä- och sten-marimbor på ett
alldeles eget vis (bilden t.v.). Roligt, urstyvt och fruktansvärt svängigt.
Efterhand spreds ryktet och folk strömmade till men den konserten var skamligt
underbesökt. Fast med de applåder som revs ner tror jag inte gruppen är nödbedd
att komma igen ett annat år. Och inte publiken heller.
Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 1999)