Jag slutar i data- och ledningsgrupperna idag.

 

Vårdcentralens grundproblem är dålig tillgänglighet. Vi ska nu försöka lösa detta genom att:

1.      Hela personalen avsätter 2 tim/vecka eller ca 66 veckoarbetstimmar (4 arbetsterapeut­timmar, 6 underskötersketimmar, 6 sjukgymnast­timmar, 12 läkarsekreterartimmar, 12-16 läkartimmar och 24 sjuksköterske­timmar (barnmorskorna bortglömda?) enligt gruppindelningen) till att försöka lösa några utvalda problem som for­mulerats av en liten och jäktad projekt­grupp men aldrig förankrats övriga medarbetare. Jag trodde vi tagit lärdom av provomgången till Språngbrädan.

2.      Maud, ev. en läkare till, 1-2 sjuksköterskor och en sekreterare avsätter ett flertal veckor till USA-resor, och lämnar oss andra att göra deras jobb.

 

I lednings- och samverkans-grupperna bereds och diskuteras tydligen enkla frågor som gardiner och kurser. Information om ”Amerikaprojektet” finns protokollfört en gång vid arbetsplatsträff (mandat att gå vidare om vi fick resurstillskott – en rad) och en gång vid samverkan (”projektet kommer att kräva mycket arbete” – två rader, formulerade som om beslutet redan var fattat). Det är mig veterligt dis­kuterat (men aldrig protokollfört) en gång i ledningsgruppen, framåt 15.45 när jag var tvungen att gå ifrån (avbokad tid 14 -15.00). Per­sonalen informerades om projektet, grupper och innehåll 99-01-27. Två dagar senare var an­nons om inskränkt verksamhet på onsdagseftermiddagarna inne i Norran. Den torde alltså vara inskickad före mötet. När fattades beslut att vi skulle delta? Jag finner min med­verkan i ledningsgruppen menings­lös om det viktigaste beslutet vårdcentralen stått inför sedan Språng­brädan (som också halkade in på ett bananskal) ska fattas i planet på väg från USA. Vem driver på detta? Varför är det så bråttom?

 

I datagruppen ska viktiga datafrågor tas upp. För några veckor sedan lades plötsligt nya kontakt­typer i tidboken in utan varken logik, diskussion eller information. Problemet som skulle lösas akut var mät­ning av besök. Dessa kan inte mätas från tidboken eftersom vi bokar alla typer av besök på de platser som finns lediga oavsett vad de formellt kallas. När jag i veckan inte kunde delta i infor­ma­tion/utbildning om DI-Diver fick jag den tjocka amerikanska boken i mitt fack med förväntan att jag ska lära mig pro­grammet. Det är inte mitt jobb! Samtidigt har jag fått kritik för att jag inte ”lär ut” t ex rapport­generatorn. Ingen har lärt mig, jag har fått prova – och prova – och prova. Och dessutom visa – och visa.

 

Mitt personliga arbetsproblem sammanfaller med vårdcentralens: tillgänglighet. Jag har idag 72 patienter på väntelistan som borde ha träffat mig redan. Genom att sluta i data- och led­nings­grupperna och avsätta den tiden till genomsnittligt sex extra patienttider kan jag beta av dem på 12 veckor. Vecka 19 kan jag börja med dem som skulle ha kommit till mig idag – vilket är ett framsteg! Jag tror detta är till större nytta för patienterna och mig själv.

 

Jag kommer att entusiastiskt delta i projektgrupper när:

1.           De arbetar med mål satta av alla medarbetare.

2.           En på platsen befintlig, kompetent läkare gör det patientarbete jag inte hinner med pga grupp­arbete. Jag klarar inte ännu längre väntelistor. Än mindre fagra löften.

 

Varför kan ingen säga som det är: År efter år prioriterar vi allt utom kärnverksamheten. Jag kan inte bidra till ytterligare borrhål under vattenlinjen. Vi behöver inte USA för att se att kejsaren är naken. Med min metod hoppas jag att ha klarat av vänteliste­-ryggsäcken i år. Med Idealized Design kommer den att växa.

 

Ulf Torstensson 1999-02-08

 

Tillbaka till Mina medicinska memoarer