Lars H Gustafsson, DN 3 juni, 1996 (publicerad med tillstånd av författaren).
Till socialstyrelsen: Det har blivit tid att lämna svar på er förfrågan om organdonation. Trots att jag är läkare själv har jag hamnat i svårigheter. Jag, om någon, vet att organtransplantationer kan rädda liv. Men jag vet också att frågan för min del har med mitt döende att göra. Trots att jag stått vid många dödsbäddar måste jag medge att jag tidigare inte närmare tänkt igenom hur jag vill dö.
För mig är döden något av det mest privata i livet. Den rör mig och mina anhöriga. Oftast går den inte att planera. Jag kan dö i en flygolycka eller i en brand och den vägen snabbt återbördas till kretsloppet. Då blir frågan om organdonationer aldrig aktuell.
Får jag välja vill jag dö så långt från sjukhuset som möjligt. Helst hemma, i kretsen av dem som står mig nära. Som A, en vän och granne i gården här intill. Hon var yngre än jag och dog i cancer. Hon fick sluta sina dagar i gryningen med sina närmaste omkring sig. På morgonen kom vi andra dit. Jag konstaterade dödsfallet, distriktssköterskan hjälpte de anhöriga att göra kroppen i ordning. Ett fönster ställdes på glänt, ljus tändes, blommor bars in. Grannarna samlades i köket. Vi drack kaffe tillsammans och fanns mitt i sorgen, i gränslandet mellan livet som varit och döden som kommit. Dörren till A stod på glänt, nästan alltid satt någon inne hos henne. Först mitt på dagen fördes kroppen bort.
Så vill jag också dö, även om jag ligger på sjukhus. Om jag förklaras hjärndöd vill jag att respiratorn stängs av och att slangar och dränage avlägsnas från min kropp. Jag vill att kroppen förs till ett avskilt rum där mina anhöriga kan få samlas i lugn och ro. Jag vill att de blir bjudna på kaffe och att någon hjälper dem att göra kroppen i ordning. Jag tror de vill få dit sjukhusprästen för en kort andakt, och då ska de få hjälp med det.
De anhöriga ska sedan få stanna hos mig så länge de själva vill, även om det blir flera timmar. Under denna tid måste de få ha sin sorg i fred, och då får ingen föra organdonation på tal. Först när mina anhöriga lämnat rummet för att åka hem får sådana frågor ställas. De får då besluta vad som ska ske.
Själv har jag ingenting att erinra mot att organ som efter detta dröjsmål fortfarande är användbara får tas från min kropp. Men jag vill att mina anhöriga är de som sist och slutligen ska avgöra den frågan.
Jag förstår att jag på detta sätt inte precis förenklar för socialstyrelsens och sjukvårdens del. Därför krävs en förklaring:
Jag är pappa till barn i åldrarna sju till elva år. Jag har också vuxna söner och döttrar samt tre barnbarn. Det är barnen jag främst tänker på, förutom på min hustru. Om jag skulle dö vill jag att händelserna runt mitt döende ska underlätta deras möjligheter att handskas med sorgen. Då måste de få vara med, och de måste få tid på sig. Konkret måste de få uppleva vad döendet faktiskt innebär, också för kroppens del. Jag har hört barn som upplevt detta säga: ”Jag märkte hur själen lämnade kroppen. Till slut fanns den inte där längre.” Det blir lättare att skiljas från kroppen då.
I socialstyrelsen folder sägs ingenting om döendet. Vi måste vårda livet. Men i ett mänskligt samhälle måste vi också på nytt lära oss att vårda döden.
Lars H Gustafsson
Till medicinska innehållsförteckningen