Gränslösheten som norm

Jag skulle vilja vända på diskussionen om huruvida läkarna ”ställer upp” eller inte. Vi arbetar i en organisation som ställer stora krav på att alla engagerar sig och ställer upp för våra patienter och varandra, vilket vi också gör. Men samtidigt måste vi bygga ett system som inte bara tillåter utan även stöttar ALLA medarbetare att sätta gränser.

 I det handlingsprogram mot stress och utmattningsproblem som togs i våras finns några formuleringar angående arbetsfaktorer relaterade till stress (i urval):

”Egen makt – handlingsutrymme – möjlighet att påverka (motsatsen är känsla av offer – att vara styrd).

Att ha kontroll – eller ha den kontroll man tycker sig behöva.

I det personliga samtalet om stress handlade det om självkännedom och vårt förhållningssätt till: Engagemang, att begränsa sig, att säga nej.”

Är det inte dags att inse att vårt uppdrag ibland blir för stort i förhållande till de resurser vi fått? Och att det i det läget är bättre att sätta ut gränser än syndabockar?

Kan det vara så att läkarna mer än övrig personal sett denna överlevnadsstrategi (som faktiskt är godkänd av ledningen i ovanstående handlingsprogram)? Ska vi då inte i stället jobba för allas rätt att säga nej, sätta gränser, istället för att upphöja gränslösheten till ideal och norm?

Jag är övertygad om att INGEN på vår arbetsplats säger nej utan goda skäl. Det handlar inte om brist på respekt för varandra utan om att vi ibland inte orkar tillfredställa alla krav och förväntningar. Alla är vi av och till mer eller mindre pressade, av patienter, ledning, varandra, vår egen hälsa och kanske privatliv. Att godta ett nej handlar också om respekt.

Ulf Torstensson 01-10-01

Tillbaka till Min medicinska bana