I början av mars 2001 ordnades på Edelviks folkhögskola i Burträsk personaldagar för folkhögskolepersonal från Norr- och Västerbotten under temat Se människan. En av föreläsarna var fotografen Åke Mokvist, som berättade om sitt projekt, och sin bok, De ovanliga.

I sitt arbete som fotograf åt olika tidningar kom Åke Mokvist att träffa en hel del original, människor som levde annorlunda än medelsvensson. De betraktades ofta som ”knäppgökar” och tidningarna visade lite intresse för att skriva om dem annat än som underliga kufar. Men för Åke blev det mer och mer uppenbart att många av dem hade mycket att berätta för oss ”vanliga”·

– Det krävs ju en inre styrka som våga avvika, att gå sin egen väg. Och jag blev imponerad av deras kunskaper, som verkligen var utöver det vanliga, berättar Åke.

 

Efterhand fick han olika tips om fler människor som levde i marginalen och började söka upp dem. Eftersom det var lättare det var att få kontakt när han kom ensam, började han också skriva själv och tanken att göra en bok växte fram. Målsättningen från början var att presentera lika många kvinnor som män, men den höll inte. Det var för stor skillnad, ca 5 män för varje kvinna.

– Kanske är det så att män oftare hamnar eller väljer att leva i marginalen, kanske finns det fler kvinnor där än man anar. Det finns många som inte syns, det var bara drygt 300 år sedan avvikande kvinnor brändes på bål!

 

I boken blev det också en övervikt för människor som bor på landet, men Åke tror det kanske bara beror att man lättare hittar dem där. På det hela taget var det svårare för honom att bli bekant med udda personer i storstäderna, trots att de uppenbart finns.

– Jag har vid det här laget träffat och lärt känna ett drygt hundratal ovanliga människor. De flesta har varit lätt att få kontakt med – bara en har avvisat mig helt, och det måste man respektera. Några har från början varit motvilliga att bli fotograferade, men efterhand har de flesta blivit mycket positiva, säger Åke om arbetets gång. Fast en man fick jag lova att inte publicera bilderna medan han var i livet.

 

I urvalet till boken försökte han välja människor vars öden skiljer sig åt, och genom variationen göra det intressantare. Deras livsval skulle också vara genuint. – En man som levde som luffare på somrarna, men bodde med hustrun i lägenhet på vintern valde jag exempelvis bort, berättar Åke.

Sist men inte minst var det en nödvändighet att han tyckte om personerna han skulle skriva om, annars trodde han inte det skulle fungera.

– Det går inte att skriva en bra text om någon man inte gillar.

 

Bokens huvudpersoner får ofta tala ostört. Deras tankar och idéer förs fram i stort sett utan kommentarer eller värdering. Vid en föreläsning blir det lättare en sorts tittlåda, där vi s.k. ”vanliga” tittar på de ”ovanliga” lite som de vore en annan art. Gränsen mellan att lyfta fram dessa ovanliga människor och att exploatera dem är hårfin, men Åke balanserar hela tiden på rätt sida.

– Det är slående hur de som valt en annorlunda livsstil, utan så mycket pengar och prylar, ofta har en imponerande klarsyn och liksom ”sitter på läktaren och tittar på”. Från läktaren är det ofta lätt att se hur spelet går och hur man borde ha gjort, säger Åke.

 

Många av dessa människor har också fantastiska gåvor. Emelie Cajsdotter, den yngsta personen i boken, har kontakt med småfolket i skogen och kan prata med djur. Åke hörde en professor som sa att ”det går inte att prata med djur”, men han tycker inte det tyder på någon större ödmjukhet.

– ”Det går inte att bevisa att man inte kan prata med djur” hade varit mer rimligt. Själv har jag blivit övertygad om att det faktiskt är som hon säger.

Åke berättar att Emelie är som bäst i färd med att skriva en bok om djurens syn på människan och vårt samhälle, och han tror att den kommer att väcka uppmärksamhet.

 

 

Helena L – foto Åke Mokvist

Men hur har människorna i hans egen bok upplevt den och sin medverkan där? Ser de den som en sorts upprättelse, att bli sedda, eller som en kränkning, att bli utpekade? 

– Det är bara en i boken som kommit in med protester efteråt, och det gällde enkla ordval. Jag hade skrivit läkare och han tyckte det skulle stå doktor osv.

 

Han berättar också om en episod med lilla tant Helena. Hon är en kvinna som bor i ett ruckel, men som talar sex språk flytande och tidigare arbetade som föreståndare både på kanslihusets restaurang och på ambassader.

– När jag skulle följa henne till banken hade hon med sig min bok och använde den som legitimation, säger Åke Mokvist stolt.

 

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 2001)

 

 

PS (dec-2001) Första utgåvan av boken var i ett mycket märkligt band med skurna kanter, som såg taffligt ut och inte höll. Åke var lika irriterad som jag på designen. Om det berodde på att jag ringde och klagade, eller på att andra gjort det må vara osagt, men den senaste utgåvan har en normal pärm med omviket papper som inte skadas lika lätt.