En av mina favoriter på –70-talet var Jan Hammarlund, protestsångaren som sjöng om kärlek och revolution med samma milda vibratoröst. Sedan blev det en lång tystnad, men nu har han kommit med en ny skiva.

Den börjar som väntat – Joni Mitchellinspirerat gitarrkomp. I första versen får vi en påminnelse att Jan är bög. Det sociala engagemanget finns kvar och rösten har faktiskt utvecklats, lika smäktande men med större omfång och djup. Sen kommer en Malvina Reynoldslåt. Man känner igen sig.

Men ju mer jag lyssnar desto mer skeptisk blir jag. Redan vid tredje melodin börjar det kännas pinsamt. Femte låten handlar om rasistmordet på Gerard Gbeyo i Klippan. Jag skriver under på varje ord i texten men framförandet är rent patetiskt! Och värre blir det. Många bra texter men jag har svårt att stå ut med hans försök till skönsång. Värst blir det i slutet med tre Brecht-sånger till piano. Jag trodde först att det var menat som parodi. Men det är det inte.

Det finns några bra låtar – första låten Min stad har kvaliteter och Landet jag är van vid från 1975 håller faktiskt ännu, även om den inte utvecklats sedan originalutgivningen. Tyvärr finns ingen av de gamla plattorna att tillgå på cd. Personligen hade jag hellre sett en nyutgåva av Tusentals stjärnor över Chile från 1974 än detta pekoral.

Jan Hammarlund – Alby-Bilbao (Skördemåne Records SCD 05/Amigo)

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –00)

Jan Hammarlund har givetvis en egen hemsida.