Väsen fortsätter på sin senaste skiva Gront det tidigare lagda spåret med enbart egna kompositioner. Men något saknas.

 

När Väsen är som bäst finns det inte många som slår dem. Personligen tycker jag att alla musikerna var för sig hör till de mest intressanta i Sverige. Slagverkaren Andre Ferrari, som varit medlem i gruppen sedan förra skivan är ett klart positivt tillskott. Han har ett fantastiskt driv och en känsla för låtarna som gör att han inte tar över utan stöttar på rätt sätt.

 

Jag har lyssnat många gånger på den här skivan, som var nominerad till årets Grammis, men lyckas inte komma överens med den. Även om Mikael Marins inledande Ploska är läcker och Roger Tallroths Väntans vals är eteriskt vacker känns musiken för ofta egendomligt identitetslös, inte sällan tungsam. Infall som blivit bara – infall. Trådar som hänger löst och fladdrar.

 

Väsen har gått sin egen väg och skapat en musik som alltmer fjärmat sig från den spelmansmusik de utgick från. På ett sätt undrar jag om de kommit till vägs ände. Det skulle inte förvåna mig om deras nästa skiva blev en hyllning till Eric Sahlström. På ett helt nytt sätt.

 

Väsen – Gront (Xource XOUCD 126)  Olov Johansson, nyckelharpor, Mikael Marin, altfiol, fiol, Roger Tallroth, gitarrer, oktavmandolin, svensk bouzouki, André Ferrari, slagverk, FX.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –00)