En stor vedhög, några lediga dagar och en bärbar CD-spelare har gett mig tid och ro att lyssna igenom tre nysläppta skivor med spännande folkmusik spelad av grupperna Plommon, Tilja och Sälta:
Många som besökt Burträsksvängen de senaste
åren kommer nog ihåg de fem unga skånska tjejer som kallat sig
Plommonkärnorna.1993 hade de med sig en kassett. Sedan dess har kärnorna grott
och mognat till Plommon och nu har de släppt sin första CD. Förutom sång
spelas på fioler, tramporgel, flöjter, klarinett och lite slagverk.
Även om bara enstaka låtar hämtats norr om Småland tycker jag att framförandet är klart nordsvenskt inspirerat, kanske beroende på tramporgeln. Att flickorna flera år deltagit som lärare på Burträskkursen för ungdomar, tillsammans med många av Norr- och Västerbottens mer kända spelmän, kan inte heller ha gått spårlöst förbi.
Den här skivan tycker jag mycket om. Arrangemangen är omväxlande och flickorna sjunger lika bra som de spelar. Musiken är till hälften hämtad från södra Sverige, och resten från Slovakien, Finland, Belgien m m.Sista låten, gruppens ”signaturmelodi” ”Kära min moder” satte myror i huvudet på mig. Den övergår i en mycket slaviskt klingande låt – tankarna går till de bulgariska damkörerna. Men vilket språk? Det visar sig vara samma sång, spelad – och sjungen – baklänges!
Nästa grupp är nybildad och består också av enbart kvinnor, tre till antalet. De kommer från tre olika landskap –Värmland, Bohuslän och Småland. På omslaget framhålls att skillnaden mellan deras olika musikaliska dialekter präglar spelet. Detta är jag inte kompetent att bedöma, men nog hörs en tydlig och intressant spänning i musiken. Två spelar fiol, en nyckelharpa, och samspelet är briljant.
Arrangemangen är sparsmakade och alla växlar mellan att spela melodi, stämmor och komp. Musikaliskt varierar man sig mycket, men även om varje låt är en njutning skulle jag önska en lite större variation vad gäller instrumenteringen. Det är svårt att framhäva någon musikant framför de andra men jag upptäcker att när jag stannar av i arbetet och bara lyssnar är ofta nyckelharpan i centrum. Det här är en skiva för fiol- och nyckelharps-älskare.
Den instrumentala variation jag efterlyste hos Tilja hittar jag hos Sälta. Medan Plommon och Tilja nöjer sig med att förvalta det folkmusikaliska arvet, är denna grupp mer nyskapande. Instrumenten är piano, fiol, flöjt, tumpiano och slagverk. I gruppen ingår sångerskan Ulrika Bodén som bl.a. hörts i kretsen runt Susanne Rosenberg. Hon sjunger gärna medeltida ballader, som för tankarna till grupper som Enteli och Garmarna, men med en röst som mer påminner om min gamla favorit Turid.
Gruppen har hittat ett eget tonspråk och musiken låter inte som någon annan. Arrangemangen är egensinniga och kolliderar med andra musikformer, från jazz till nästan Karlheinz Stockhausen i låten Gem, framförd på piano preparerat med diverse kontorsmaterial och en diskpropp. Pianisten Risto Holopainen sätter sin prägel också på resten av materialet med ett lustigt, lite atonalt ackompanjemang och klangliga ljudmattor. Sälta tar musikaliska risker, vilket innebär klara höjdare men även låtar som inte känns lika övertygande.
Sälta får mig att fundera på allt man kan göra med musik. Tilja får mig att stanna upp och njuta. Av Plommon tar jag glädjeskutt i vedhögen.
(Plommon – Siljum BGSCD 9607; Tilja – Amigo AMCD 734; Sälta – Amigo AMCD 736)