Hur Edgar Meyer hittade mig
Det kan vara en lycka att hitta ny musik eller nya musikanter, men vad gäller amerikanske basisten Edgar Meyer var det nog han som hittade mig. För tio år sedan hörde jag en melodi på bilradion som gjorde att jag stannade bilen. Jag gör det inte ofta men har alltid en lapp i plånboken där jag skriver ner intressant musik. Denna gång hette musikern Edgar Meyer men låtens namn missade jag. Han spelade bas på ett alldeles eget sätt, programmet var Instrumentaltoppen och nästa vecka såg jag till att spela in ”Strolling (with my moose)”. Skivans namn framgick inte, så jag ringde programupplysningen som dock inte hade en aning. Skam den som ger sig, jag ringde programledaren Kalle Oldby som vänligt meddelade att skivan hette Love Of A Lifetime och gav mig skivnumret. Glad i hågen gick jag till skivaffären och beställde skivan. Ett halvår senare frågade jag om den aldrig skulle komma. Men i skivaffären hade man aldrig fått den, beställningen fanns inte kvar och själv hade jag tappat bort numret. Det här var före internet och andra enkla sökvägar. Nåväl – ringde Oldby igen som något stressad svarade att han satt mitt i sändning och inte hade tid. Så jag skickade ett brev med förfrågan inklusive ett adresserat och frankerat svarsvykort. En vecka senare kom svar att skivan, som var direktimporterad från USA, fanns reserverad åt mig i en butik i Malmö. Det är service! Innan detta hände hade jag emellertid stannat bilen igen för att skriva upp en låt. Denna gång var det en dobro-spelare som fångade min uppmärksamhet på en skiva med Joan Baez. Jag letade inte lika aktivt denna gång, men varje gång jag kom in i en lite mer välsorterad skivaffär kom lappen fram, utan större lycka. Edgar Meyers skiva visade sig vara mycket spännande. Han är utbildad klassisk basist men blandar stilar friskt. På den låt jag först fastnat för spelar han själv bas och synth i en ganska enkel, rytmisk, snarast jazzig stil. Han är mycket tekniskt driven och går gärna upp mycket högt i läge så det ibland låter mera fiol än bas. På en annan låt jag gillade spelar han med en mycket begåvad banjospelare, Bela Fleck. I några andra låtar spelar han med dobrospelaren Jerry Douglas.
	Flera år senare gick jag in på Tower Records i London och letade som vanligt på Baez – och hittade skivan som visade sig vara hennes comebackskiva Play me Backwards. Dobrospelaren visade sig vara Jerry Douglas, och vem spelar bas om inte Edgar Meyer. Det här var den första skivan på mycket länge av 60-talsstjärnan, och Joan Baez valde sina musiker med omsorg. På omslaget tackar hon sin manager Marc Spector för att han fått henne att inse att ”legend” inte måste vara synonymt med ”fossil”. En omisskännlig röst med ett omisskännligt komp och en skiva jag tycker mycket om.
Nåväl, det är inte slut än. För några år sen gick jag in i en av favoritaffärerna i Stockholm (Multi-Kulti kan jag avslöja här) och hörde genast att den indiskklingande skivan som spelades var något speciellt. Vid närmare koll visade det sig vara en indier vid namn Vishwa Mohan Bhatt som skapat ett eget instrument baserat på en gitarr, men med bordun- och resonanssträngar. Den spelas som en Hawaii-gitarr med ljud snarlikt en sitar. Med sig på den indiska resan har han dobrospelaren Jerry Douglas – och på bas Edgar Meyer, som också skrivit den mesta musiken.
För tredje gången hajar jag alltså till omedelbart och lystrar, och det är samma personer i centrum av musiken. Bourbon & Rosewater låter ändå mycket annorlunda jämfört med de föregående, med klart indisk prägel utom ett virtuost bluegrasssolo av Jerry Douglas. En bärande poäng med skivan är släktskapen mellan den hinduiska folkmusiken och amerikansk country. Jag hade inte noterat den förut. Skivan är f.ö. den tekniskt mest esoteriska jag hört, inspelad på tvåspårs rördriven rullbandspelare med 1-tums band (!) och rördriven AD-omvandlare.
	Sedan jag fick tillgång till internet har jag tagit för vana att leta efter Meyer på olika skiv-siter, med dålig lycka i Europa för det mesta. Men nyss fick jag napp igen, på ett svenskt bolag som specialiserat sig på att direktimportera från USA. Denna gång har han slagit sig ihop med banjospelaren från min första skiva, Bela Fleck, och mandolinisten/gitarristen Mike Marshall. På Uncommon Ritual visar man hela sin bredd. Fastän grunden tydligt ligger i bluegrass tänjer man verkligen gränserna och låter ibland Bach,
ja är t.o.m. Bach när man spelar ur hans Kunst der Fugue – på banjo, mandolin och bas. Meyer ger också prov på sitt klassiska komponerande med tredje satsen ur hans egna Amalgamations for solo bass. Men bäst är gruppens version av klassiska Zigeunerweisen som är en helt oslagbar uppvisning av både virtuositet och känsla.
I en intervju berättar Edgar Meyer att han redan som två-tre-åring var fast besluten att spela bas, och att han som femåring verkligen började, med sin pappa som lärare. Musiken som spelades hemma var mest klassiskt och jazz, men som uppväxt i Nashville kom han tidigt i kontakt med Bluegrass, och första skivan han var med på var Bela Flecks Double time 1982. Han var med och bildade den progressiva countrygruppen Strength in numbers men har sedan gått vidare och spelat
i många olika sammanhang från jazz via Garth Brooks och Emmylou Harris till kammarmusik. Appalachia Waltz med fransk-kinesiske cellisten Yo-Yo Ma och mångsidige fiolspelaren Mark O’Connor låg etta på Billboards klassiska lista i 16 veckor -96. Utom kontrabas trakterar Meyer även synth, piano och mandoloncell på de skivor jag hört. Hans första fullstora bas var en tjeckisk bas pappan köpt för 25 dollar och som före inköpet användes som blomkruka. Nu använder han oftare ett italienskt 1700-talsinstrument, men berättar att stråken är en stenhård 10-dollarstråke han fick som barn, bruten på två ställen. Han menar att den ger en särdeles attack i ljudet. Det är inte alltid dyra grejor låter bäst. Jag kan inte säga att jag gillar allt han gör men han har ett alldeles eget musikaliskt uttryck, och vänner som gör att man reagerar. Så jag kommer att fortsätta lyssna efter den speciella basen och leta i skivbackar och på internet efter hans spår. Ulf Torstensson (skriven 1998 för Lira men refuserad – bedömdes som för personlig och icke-allmängiltig, vilket jag kan hålla med om. Länge bortglömd men nu utlagd på hemsidan 2006) PS. 2005 träffade jag Sveriges i min mening bäste basist, Sebastien Dubé, och kunde inte låta bli att fråga om han kände till Edgar Meyer. Jodå, han hade haft Meyer som lärare! Världen är liten. Diskografi: Edgar Meyer – Love Of A Lifetime (1988 MCA Master Series MCAD-6257) Joan Baez – Play Me Backwards (1992 Virgin CDV 2705) Vishwa Mohan Bhatt, Jerry Douglas – Bourbon & Rosewater (1995 Water Lily Acoustics WLA-CS-47-CD) Edgar Meyer, Yo-yo Ma, Mark O’Connor – Appalachia waltz (1996 Sony Classical SK 68460) Edgar Meyer m fl – Uncommon Ritual (1997 Sony Classical SK 62891) Love of... och Bourbon... verkar svåra att få tag på, de andra finns nog någonstans på nätet. Tillbaka till innehållsförteckningen över recensioner