Susanne Rosenberg är en förgrundsgestalt inom svensk folksång. Senaste skivan imponerar inte minst för det fina samspelet mellan sång och stråkar.
Vid inspelningen av Susanne Rosenbergs förra skiva deltog en stråktrio. Det blev så bra att samarbetet djupnat till en fast grupp med fyra sångerskor och fiol, cello och viola. På den sistnämnda alternerar Hadrian Prett och Ellika Frisell. Sven Ahlbäck står för de flesta arrangemangen och visar prov på både lyhördhet och nytänkande.
Ale Möller brukar plädera för cellon som han tycker borde kunna spela en större roll inom svensk folkmusik. På den här skivan (producerad av Möller) har den också en framträdande roll genom Annika Wijnbladhs härliga spel. Så ger hon t.ex. instrumentala Artos julpolska en alldeles särskild ”botten” i ljudet.
Men i första hand är detta en vokalskiva. De fyra sångerskorna sjunger solo, unisont och polyfont. Rösterna är genomgående bra samtidigt som de är olika och kompletterar varandra. Själv är jag mycket förtjust i Ulrika Bodéns stämma, även hörd i grupper som Sälta och Kalabra och som gäst på Hoven Drovens senaste.
Materialet är blandat med både tårdrypande ballader, humoristiska ramsor och en allvarlig koral. Pris vare Gud, arrangerad och sjungen av Eva Åström-Rune är oerhört vacker. Tre slängpolskor svänger hejdlöst och lockar till skratt. Balladen om liten Karin lämnar ingen i osäkerhet om hur den ska sluta, från första tonen, även här med cellon i förgrunden, understryks allvaret. Medan Garmarna med samma typ av material lätt blir bombastiska demonstrerar Rosenbergs sjua dramatiken diskret i dissonanser och tystnad.
Jag är lite skeptisk till folkvisor i körarrangemang eftersom det lätt blir för sött. Men här faller jag pladask.
Rosenbergs sjua – R7 (Drone DROCD 071). Susanne Rosenberg, Ulrika Bodén, Sofia Sandén, Eva Åström-Rune, sång; Sven Ahlbäck, fiol; Ellika Frisell, Hadrian Prett, viola; Annika Wijnbladh, cello.