Vad orsakade orienterardöden?
TWAR knappast orsaken
För några år sedan var det stora rubriker i tidningarna om orienterare som dött oförklarligt i hjärtstillestånd. En teori var att orsaken skulle vara infektion med TWAR-bakterien. Denna teori har sedan förkastats, men oron för TWAR lever kvar i mångas medvetande.
Vad är då TWAR? Det är en mikroorganism som i storlek och funktion hamnar mitt emellan bakterier och virus. Dess vetenskapliga namn är Chlamydia pneumoniae. Släktingar till den orsakar könssjukdomen chlamydia, ögonsjukdomen trakom och den allvarliga lunginflammationen papegojsjuka.
Den här organismen har naturligtvis funnits mycket länge men man började inte förstå dess funktion förrän i början av 80-talet. Man hade dock hittat tecken på dess existens i Taiwan (TW) 1965 och i Seattle 1984 där man kallade den AR-39. Dessa namn kombinerades sedan till TWAR.
TWAR är allmänt förekommande och man räknar med att i princip alla drabbas av den någon gång i livet. Den liknar en vanlig förkylning men är ofta mer långvarig. Ungefär en av tio lunginflammationer orsakas av TWAR. Infektionerna verkar komma i cykler och är vanligare vissa år, och sedan lugnare under 3-4 år.
Senaste epidemin i Västerbotten var våren 1995 med upp till 7 gånger fler fall än åren före och efter. Genomgången infektion ger inte, som många virusinfektioner, livslång immunitet, utan man kan drabbas av TWAR igen.
En typisk TWAR-infektion börjar som många andra: feber, halsont, heshet, muskelvärk, huvudvärk och hosta. Den blir dock ofta långdragen med rethosta som inte vill ge med sig och uttalad trötthet. Inkubationstiden (tiden mellan att man blir smittad och sjukdomen bryter ut) är ca 2-4 veckor. TWAR är inte känsligt för vanligt penicillin som Kåvepenin utan kräver andra antibiotika. Dessa har dock nackdelar vad gäller risken för utveckling av motståndskraftiga bakterier, och bör användas med förstånd. Symtomen vid TWAR-infektionerna går över av sig självt men det kan ta lång tid speciellt om antibiotika verksamma mot TWAR inte ges.
För att säkerställa diagnosen måste man ta vissa prover. Ett par veckor efter att man första gången smittas av TWAR visar sig så kallade IgM-antikroppar i blodprov. Dessa ersätts senare av mera ”uthålliga” IgG-antikroppar, som kvarstår livet ut, dock utan att helt kunna skydda mot nya infektioner. Om man blir smittad en andra gång är antikroppsproverna svårare att tolka. Man har därför försökt hitta bättre sätt att snabbt och säkert påvisa infektionen.
Ett banbrytande arbete vad gäller TWAR har gjorts vid epidemin i Byske 1995 i samarbete mellan dr Jens Boman, viruslab i Umeå, och vårdcentralen. Man testade då olika metoder för provtagning, och utvecklade förbättrade möjligheter att snabbt och säkert ställa diagnos.
Det visade sig att prov tagna på upphostningar var klart bäst, följt av prov från näsa och svalg. Genom en speciell genteknik lärde man sig påvisa bakterien även om det bara fanns enstaka i provet. Resultaten av denna studie från primärvården sprids just nu över hela världen, då kunskaperna om TWAR fortfarande är mycket outvecklade.
De flesta människor drabbas någon gång av TWAR men hur många som läker ut infektionen, med eller utan antibiotika, vet man inte! Vissa studier tyder på att det kan vara på samma sätt som med infektioner av olika typer av herpesvirus, där t.ex. vattkoppsvirus finns kvar i kroppen och senare i livet kan återkomma i form av bältros.
Redan på 40-talet hade man vissa misstankar om ett samband mellan en annan chlamydiaorsakad sjukdom och åderförkalkning. Dessa misstankar har under 90-talet förstärkts och en mängd studier pågår där man letar efter samband mellan TWAR-infektioner och hjärt-kärlsjukdomar. Senaste rubrikerna var att vissa antibiotika radikalt minskar riskerna för ny infarkt hos personer som nyligen haft en hjärtinfarkt.
Man har också kopplat kronisk TWAR-infektion till astma och kronisk luftrörskatarr. Problemet är att infektionen är så vanlig. Det kan lika gärna vara så att bakterien, som hos orienterarna, råkade finnas där som oskyldig passagerare vid insjuknandet.
TWAR har sannolikt ett finger med i spelet i uppkomsten av flera allvarliga sjukdomar. Som riskfaktor är den kanske inte värre än flera andra vi lärt oss leva med, som alkohol, rökning, bilkörning och överförbrukning av antibiotika. Den gamla regeln att man ska vara försiktig med träning när man är förkyld gäller fortfarande eftersom många infektioner (bland annat TWAR) kan ge en lätt hjärtmuskelinflammation som kan försämras av hård belastning.
Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 97-09-19)