Umeå folkmusikfestival 2000 – Världsartisten i Brandbergen

 

I en lägenhet i stockholmsförorten Brandbergen bor en världsartist som länge varit i skymundan. I helgen var han bejublad gäst vid Umeå folkmusikfestival.

 

Bebo Valdés föddes i mycket enkla omständigheter på Kuba 1918. Redan som 11-åring blev han antagen vid musikkonservatoriet i Havana. Sedan följde en bana som pianist och bandledare för flera framgångsrika orkestrar från Kuba och Haiti. Vid revolutionen 1959 flydde han hemlandet, spelade bl.a. i USA och kom med bandet Lecuona Cuban Boys till Sverige 1963, träffade en svensk flicka och blev kvar. Det vore fel att säga att han slutade spela, men den stora karriären bröts till förmån för ett lugnare familjeliv.

 

80 år fyllda har hans rykte hunnit ikapp honom. Bl.a. genom Ry Cooders projekt med Buena Vista Social Club har intresset för den afro-kubanska musiken återuppväckts och med det uppmärksamheten för dess pionjärer. I fjol spelade han in dubbel-cdn Recuerdos de Habana och i år var han en av huvudgästerna i Umeå med en liten kompgrupp där även hans yngste son Ricardo medverkar på timbales.

 

Självklar auktoritet

Det är en mager, något åldrad man som träder fram på stora Idunscenen och presenterar sig och sin musik på en tämligen obegriplig men charmig svensk-spanska. Men när han sätter sig vid pianot börjar trolleriet. Om än ryggen har stelnat med åren har fingrarna spänsten kvar, och han spelar med en självklar auktoritet. Bandet lyder hans minsta vink, och man anar att detta inte är så stenhårt repeterat, utan mera en uppvisning av en liten aspekt av denne mans repertoar. Denna kväll väljer han att spela äldre kubansk och haitisk musik, vilket inte hindrar att hans bakgrund i jazzen är tydlig. Än en gång har festivalledningen visat sig ha de rätta tentaklerna ute för att fånga upp intressanta musiker.

 

I övrigt var årets folkmusikfestival något magrare än vanligt, vilket inte hindrar att det ändå var omöjligt att hinna höra allt man ville. De dyra internationella grupperna lyste med sin frånvaro, men det som bjöds var bra nog. Liksom i fjol räckte huskortet, med ett litet tillägg för Bebo Valdés, som enda entré, vilket var uppskattat. På fredagen var tyngdpunkten lagd till den lilla scenen vid Pub Freja. Det var synd eftersom det är den klart sämsta miljön både för musikanter och publik. Ölklirr och pubstoj gör att bara en liten del av publiken kan höra musiken. Ändå lyckades flera grupper, inte minst avslutande Bäsk, trollbinda den del av publiken som lyckades tränga sig fram inom hör- och kontakt-håll.

 

Bodypercussion

På lördagen fanns fem scener med mer eller mindre parallella program. I lilla Tonsalen uppträdde musikanter ur de olika grupperna som solister – Lena Willemark, Sven Ahlbäck m.fl, helt klart högsta klass. Här fanns utrymme både för publikkontakt och finlir.

Den andra begivenheten på Idun var ett tämligen improviserat möte mellan svenske Ale Möller, fiolspelaren Aly Bain från Shetlandsöarna och danserskan Sandy Silva från Canada. Hon dansar ”body­percussion”, en dans där kroppen används som instrument, med element från stilar som flamenco, stepp, men även som slagverk med klapp på både knän och bringa. En mycket imponerande uppvisning. Men varför kör man rutinmässigt med rökmaskin i denna lokal? Den måste gå att koppla ur till förmån för både musiker och astmatiker som vill lyssna.

 

I källaren hördes Bazar Blå, denna gång förstärkta av flamenco­gitarristen Erik Steen, vars närvaro dock snarare konkurrerade med än kompletterade gruppens mycket egensinniga tonspråk. Skånska Ben presenteras som uppföljare till grupper som the Band och Neil Young. I mina öron lät det rätt mossigt, men den yngre publiken stod som ljus. Groupa hör till veteranerna men upphör inte att förnya sig. Som nya sångerskan Sofia Karlsson sa – ”vi firar i år tjugoårsjubileum, fast när gruppen började var jag fyra år”. Slagverkaren Terje Isungset är makalös med sin uppsättning slagverk, där trummorna är i klart underläge mot klockor, skålar, träpinnar och allt tänkbart som låter.

 

Rosenbergs sjua

Kvällen avslutades för min del med Rosenbergs sjua, som för kvällen bestod av åtta, varav hälften på sång. Deras nyligen utgivna skiva är bra. Scenframträdandet var ännu bättre, inte minst pga. fin publikkontakt och ett låtmaterial med både dramatik och känsla. Jag hade sett fram emot att återse gruppen Simbi, som avslutade kvällen med kokande karibiska rytmer i danslokalen Äpplet. De är oerhört engagerande, men Sjuans extranummer var så starkt att det inte riktigt gick att växla om. Så någon brist på upplevelser var det inte.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten 2000)