Urban Turban har tre sångare. Peter Bryngelsson, som är bandets motor och låtskrivare, sjunger på engelska med påfallande svensk brytning. Pelle Lindström har en hes och mer intressant röst, medan Ulla Andersson låter som hon studerat i Turkiet.

 

Nyligen släpptes deras andra CD, Overtime. Om deras första platta lät Urban, låter den nya mer Turban. Texterna är vassare och ljudet mer orientaliskt. De åtta medlemmarna trakterar instrument som Cümbüz, Mandoloud, Tablas, Darbuka, Saz, förutom gitarrer, bas, trummor och fiol. Arvet från bluesen finns kvar i flera låtar av John Mayall, bl.a. vackra Laurel Canyon Home.

 

Det här är musik som vid första genomlyssningen låter rätt tunn. Vid tredje-fjärde biter den sig fast och sen är åtminstone jag riktigt förtjust. Förutom John Mayall tror jag musikanterna gillar den engelska gruppen 3 Moustaphas 3, som också är både österländska och respektlösa. Likheter finns också med Anitas Livs. Fast huvudintrycket är att detta är mycket egensinnigt.

 

På första skivan spelar de Johnny Cash´s ”Folsom Prison Blues” och Jimi Hendrix´ ”Voodoo Child”. På Overtime är det mer eget material. Texterna är mer politiska. Peter Bryngelsson sjunger i sin egen Fear om vår rädsla för det främmande:

I could fear the Arabs

I could fear the Chinese too
But most of all I fear us good white Christians
.”

 

Titelmelodin handlar om hur några måste arbeta övertid för att vi andra ska ha vår självklara standard. ”Persian nights” handlar om kriget i Iran. Ljudmässigt vårdar sig gruppen mer om känslan av spontanitet än om det perfekta. Det vimlar av små ljud och infall. Det orientaliska ligger mer i valet av instrument än i musikens uppbyggnad som vilar tryggt i västerländsk tradition.

 

Skivan passar den som gillar musik utan förutfattade meningar och som kan stå ut med att engelskan låter svensk.

 

Urban Turban – Overtime (Silence SRSCD4733)

 

2001 släppte gruppen nästa skiva Codes of love.

 

Ulf Torstensson (Norra Västerbotten –96)