Urkult 1999

Som en tröst när sommarnätterna börjar bli kalla kommer Urkultfestivalen vid Nämforsen med ett musikaliskt program fyllt av upplevelser och värme. En i Sverige tämligen okänd kanadensare stod för årets överraskning.

Årets Urkult gick av stapeln 5-8/8 och den musikaliska bredden var som vanligt stor. Man satsar på världsmusik, men inte nödvändigtvis den sorten som måste blanda didgeridoo med nyckelharpa, utan mera på etnisk musik från hela världen. Så samsades i år bl.a. irländska reels från Quilty med afrokubanska toner från Super Cayor de Dakar (bilden t.v.) och klezmer med Kroke.

Jag är imponerad över arrangörernas förmåga att hitta – och kunna ta hit – så många bra grupper. Det måste ligga ett vältrimmat kontaktnät bakom. Polska Kroke fyllde hela Idunsalen vid Umeå Folkmusikfestival i fjol. Så var även den mindre konsertlokalen i Näsåker packad och publiken fylld med beundran över deras oerhörda skicklighet. Live-cdn Live at The Pit från i fjol kan rekommenderas för den som missade.

Svenska gruppen Bäsk, visade sig vid en stämningsfull morgonkonsert i Näsåkers kyrka vara precis lika bra som på skivan. Liksom Kroke spelade de senare även på danslogen, där det dock av naturliga skäl blev mera ös än nyansering.

Anitas livs från Göteborg har hittat en alldeles egen stil. Blott två personer vid festivalspelningen (annars tre) gjorde de ett mycket starkt intryck. Jag har hört dem på skiva men de var klart bättre live – även det visuella behövs för att uppnå en helhetsbild. Och så roligt det är med en suverän kvinnlig trummis som Lise-Lott Norén, det är vi inte bortskämda med * (jo, Josephine Forsman i Sahara Hotnights finns ju också). Hon utgör med sina trummor, kompletterat med samplingar via octapads, en hel orkester till Anita Livstrands egensinniga tolkningar av allt från svensk folkmusik till indisk raga och gamla Bessy Smith-låtar.

Men det roligaste är det oväntade. Vid sidan av stora namn som Urga, Papa Dee, Väsen och Piirpauke introducerade man ett för mig, och många andra, okänt namn: Lester Quitzau, kanadensare som är rotad i bluesen men med inslag av funk, reggae, jazz, diktläsning m.m. Självlärd, fingerspelande med mycket slide-gitarr, yngre än han låter på rösten, påminner hans stämma om gamle blueskungen John Mayall. Med sitt 4-mannaband gjorde han succé och orsakade väl så många inrop som någon annan. Hans senaste skiva A Big Love har, inte utan fog, jämförts med Jimi Hendrix’ Electric Ladyland. Denne man kommer det säkert att höras mer av.

Ulf Torstensson.

*(jag fick kritik för detta uttalande men står för det – varför finns det så få BRA kvinnliga trummisar? Jag ser det inte som sexistiskt utan som ett tråkigt faktum. Med vissa roliga undantag. Fler önskas (liksom bra kvinnliga sologitarrister – varför ska de alltid agera blickfång eller spela flöjt?)).