Memento Mori – döden kan inte informeras bort!

 

I LT 30-31 2000 refererar Håkan Gäbel ett möte om problem med tillgången till organdonatorer. Vi är inte så säkra på att det är försåtlig påverkan via såpoperor och långfilmer som saknas.

 

Det är naturligt att man som transplantationskirurg har fokus på två individer – den sjuke som skulle kunna hjälpas av ett ingrepp, och den hjärndöde som skulle kunna bidra med sina organ. Vad som emellertid helt saknas i referatet är tankar runt den tredje parten i dramat – de anhöriga till den döde. Att förlora en anhörig är alltid svårt – att förlora någon plötsligt och oväntat är än värre.

 

Vi ser ett starkt skäl till svårigheterna att hitta donatorer i ett mycket rimligt behov hos efterlevande att ta ett värdigt farväl till hastigt döda. Lars H Gustafsson har i en krönika i DN 1996 beskrivit detta bättre än vi kan. Den är fem år gammal men helt aktuell.

 

Vi vill inte förringa transplantationskirurgins insatser. Men döendet är ingen teknisk fråga, och många anhöriga behöver både tid och en kropp att ta avsked ifrån. Därför hjälper inga ”hjälte­förklaringar".

 

Carin Forssell                       Ulf Torstensson
förskollärare                         distriktsläkare

 

(Läkartidningen nr 36-2000)