Urkult 2007   

Den trettonde upplagan av Urkult visade inga tecken på otur – det enda man kan klaga på var det lite smågriniga vädret, trots löften om sol. Men värre har det varit, i år stänkte det bara lite grann varje dag, och ganska korta stunder.

Efter det stökiga och överbefolkade tioårsjubiléet har arrangörerna avsiktligt försökt skala ner festivalen till en nivå som passar Festplatsen i den gamla folkparken. Biljetterna säljs enbart som förköp och i år släpptes 5500 stycken. Dessutom räknade man med ca 500 barn och pensionärer som gick in gratis samt ungefär lika många som kom in genom att de arbetade med festivalen. Till invigningen torsdag kväll kunde man dessutom köpa en specialbiljett bara för den kvällen, så då bör det ha varit närmare 7000 personer på området, vilket var ungefär vad det tål utan att trivsamheten försvinner.

Årets Eldnatt var den bästa jag upplevt. Tankarna bakom den är flera – en festlig invigning, en koppling bakåt i tiden med länkar till forna tiders kultplats vid Nämforsen och ett tillfälle för ortens ungdomar att visa upp sig. Alltför ofta har det dock blivit alltför långdraget och segt och slutat i en antiklimax när allt plötsligt tagit slut framåt 01 och folk sökt sig hem i mörkret utan att hitta varandra.

Med lärdomar av detta öppnade Festplatsen redan klockan 18, och det var flera grupper som hördes på scenerna under kvällen. Själva invigningen började punktligt precis vid midnatt (då hade många av oss försökt hänga oss kvar i den branta sluttningen runt stora scenen någon timme) och höll på i full fart i 20 minuter (se film på bildsidan), varefter hela publiken inbjöds att dansa till Hoven Droven på stora scenen. Perfekt!

Men redan innan invigningen fick jag höra en av årets höjdpunkter. Brasilianske Celso Machado gjorde succé vid sitt framträdande 2005, och var bjuden tillbaka till Urkult. Han inledde med konsert i den vackra kyrkan redan på torsdagseftermiddagen. Efter några vackra gitarrmelodier tog han upp några tamburiner – den minsta såg ut som en leksak – och visade vad man kan göra med dessa små trummor. Sedan fortsatte han lysa med olika ljud (han använde också mikrofonstativ och sin egen kropp att slå på), där han också fick med sig publiken i en imitation av regnskogen med fåglar, insekter och oväder. Celso gjorde en liknande konsert i Danslogen på lördagen, men där var det så mycket folk och oväsen att resultatet inte var lika lyckat, även om publiken också där var trollbunden.

Man kan spela tamburin med höger hand och flöjt med vänster (den användes också att slå på trumman med!)

 

Kyrkan har jag skrivit om tidigare år, och de fortsätter med sin konsertserie i samarbete med Urkult. I år hördes även Väsen, Triakel, Maramas och Kraja där, se även bildsidan.

 

  

Till årets stora dragplåster får man väl räkna Sofia Karlsson, som gått från klarhet till klarhet och sålt guldskivor både med sin Dan Andersson-skiva Svarta ballader och med nya Visor från vinden, med mer blandat material. Trots regn och rusk drog hon en stor publik med sitt band, och jag tror ingen blev besviken. Jublet blev stort när hon till och med lyckades betvinga regnet och sjunga fram en regnbåge i slutet av sin konsert: 

En annan ung kvinna blev däremot årets överraskning (Urkult brukar alltid bjuda på något oväntat bra)! Eivør Pálsdóttir tog över efter Sofia Karlsson på stora scenen och gjorde en fantastisk konsert. Ur programmet: ”Som prinsessan i sagan är Eivør och hennes karriär. Från Färöarna, debuterade som tolvåring internationellt, slutade skolan för att helt ägna sig åt sångkarriären vid sexton. Eivør blandar countryballader, rock, klassiska arior och jazz-sång med den färöiska a-capellasången.

Rösten: fantastiskt känslig och med ett register över minst 4 oktaver, går egentligen inte att beskriva, måste höras, sensationell! Hon är många andra artisters absoluta favorit.”

Jag kan bara hålla med, för en gångs skull inga överord – hon blev även min favorit. En kompis hade hört henne i Danmark med symfoniorkester, men till Urkult kom hon med bara en gitarr, en handtrumma och en läckert uppmickad vänsterfot samt utmärkte Gustav Ljunggren på slide- och andra gitarrer. Jag fick lite grann en känsla av Laleh, inte musikaliskt men den där grundmurade musikaliteten och lekfullheten har de gemensamt. Och en mycket dynamisk röst (se film på bildsidan).

Eivør Pálsdóttir har givetvis en egen  hemsida

 

När Svenska Akademien satte igång med sin reggae-hip-hop vid 00.30 var jag så trött att jag gick och lade mig, medan dansgolvet kokade.

På lördagen var programmet också fullt av intressanta artister. En grupp vars nya skiva jag haft nöjet att recensera är Afenginn från Danmark, som spelar någon sorts ny-klezmer med en hysteri som ibland för tankarna till Gogol Bordello. Vad som framkom på Urkult var dock att de också kan nyansera och spela både mjukt och långsamt, vilket inte är fel om man vill fånga sin publik. Mycket uppskattat var det, bilder finns på bildsidan.

 

Tuffa boots i Kebnekajse

 

Urkult brukar bjuda på något ”retro” och kvällens begivenhet var återuppståndna Kebnekajse, som väl hade sin storhetstid för ca 30 år sedan. Jag kan känna mig lite skeptisk till gubbrock, som ibland blir lätt patetisk, men måste medge att de gjorde en bra konsert, där de gamla klassikerna både kändes igen och fick en ny dräkt. Riktigt kul och fortfarande vet jag ingen annan grupp som kör med två basister.

Tinariwen på Urkults Stora scen sent på natten

Lördagen avslutades med den internationellt största och mest långväga gruppen. Tinariwen från Mali har blivit berömda för sin ökenblues som består av traditionella sånger (jag önskar att jag förstod texterna) till musik baserad på elgitarrer. När jag hör dem live får jag nog tänka om lite, min recension av deras platta Radio Tisdas sessions 2002 var rätt skeptiskt. Det är hypnotiskt, ibland på gränsen till sövande, men spännande och en värdig avslutning på Urkult upplaga 13.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fler bilder och lite film från Urkult 2007

Till innehållsförteckningen