Min musikaliska bana (en nostalgisk egotripp ackompanjerad av mediokra bilder (utom Sandras)). En bitanke är att mina gamla spelkompisar kan hitta hit om de söker på sina namn på någon sökmotor. Min epostadress är numera pga reklamproblem lätt dold.

Jag har lagt in en del musikexempel som mp3 (bytt från tidigare real audio 2016). Filmen finns även som real media (mp4 blir betydligt större, men inget problem via bredband)

Låter hemskt, ta mig åter till startsidan!

10 årig spelade jag i hemstaden Karlskoga på vad som då fanns – kvastskaft mest. Julen -61 fick jag en stålsträngad Levingitarr, bilden t.v. och bildade med lillebror Jalle (6 år) och kompisen Roland Fallholm gruppen The Spinners. Första låten vi lärde oss var ”Än i dag gamla spinnrocken spinner”, som var nr 2 i min nybörjarbok för gitarr. Jalle spelade trummor och sjöng Sånt är livet med sådan känsla att damerna grät. Min gitarrlärare var Per Nilsson, som visade sig även vara basist i gruppen Sten & Stanley. De hade just slagit igenom med ”Ching ching” i svensk version, där framtida spelkompisen Jannes pappa Sune Olsson stod för det hysteriska skrattet. Per var en mycket bra lärare som stod ut med att jag aldrig övade (på läxan i alla fall) och uppmuntrade mig mycket. Efter ca 1½ år konstaterade han att jag kunde mer gitarr än han och föreslog att vi avbröt studierna. Han var ju mest basist.

Blockstones fr.v. Ulf Torstensson, Jan Olsson, Mats Peterström, Urban Östblad

Vid 13 gick jag med i popgruppen Teddybears, sedermera med moderna namnet Blockstones (efter repetitionslokalen i Olssons källare på Blockstensvägen) som gitarrist och fick skaffa en Höfner el-planka

När Urban Östblad kom med och knappt kunde spela gitarr (däremot orgel) blev jag beordrad spela sologitarr vilket jag aldrig riktigt ville. Solona gick sällan på mer än två strängar. Efter ett sällsynt dåligt fick jag artistnamnet Larry K. Lambridge av vår trummis Janne Olsson. Mats Peterström spelade bas och efter ett tag kom Mats Hellström med som sångare efter att ha slutat som basist i String Tones. 2005 fick jag en kopia av Karlskoga Musik-förmedlings Orkesterkatalog 66-67 där vi faktiskt var med. Och 2008 en kopia av en film (som real media) Urbans pappa spelade in (obs slutvinjetten 36°)! Musiken är faktiskt inte vår egen, men kanske hur vi önskade att det skulle låta.

Familjen skaffade piano vilket jag också började spela. Eftersom jag började vara rätt bra på gitarr blev det ingen succé, och efter ett år fick jag min mamma att skriva på ett dokument att jag skulle slippa pianolektionerna om jag höll ut i två år. Vilket var precis vad jag gjorde. Jalle har fortsatt och är riktigt bra. Så här kunde Tio i topp förresten låta på den tiden när Donovan var ung och The Who nyss upptäckta.

Knappt 16 år gammal åkte jag med Blockstones till England för att försöka få en spelning (hur vågade mamma).

Där blev vi lurade att vi skulle få spela på en klubb vid Carnaby Street. Dock krävdes ålder 18 för att över huvud taget bli insläppt. Vi såg de alldeles nya Cream på legendariska Marquee Club. I publiken bl.a. Cat Stevens. Häftigt! Det finns fortfarande ett band med demo-låtar vi spelade in och skickade till lurendrejarna i England – här hörs smakprov av Geordie och He was a friend of mine. Man anar starka influenser av bl.a. The Hollies i stämsången. Andra idoler var Spencer Davies Group och givetvis The Beatles.

Blockstones i Kristinehamn januari 1967, fr.v. Ulf Torstensson, Mats Peterström, Jan Olsson, Mats Hellström, Urban Östblad (tack för bilden Jan Krey!)

16 år gammal kom jag 1967 som utbytesstipendiat till Salem, Ohio, USA, där jag bl.a. bodde i familjen Jones (se nedan). Via flitig kontakt med kompisen Jörgen Adolfsson i Sverige (sedermera musiker i bl.a. Iskra) upptäckte jag mer och mer om Frank Zappa, amerikansk folksång, soul och blues. Började våga spela och sjunga ensam när folk hörde på.

17 år gammal bjöd jag min pappas moster på Skansen (för pappas pengar). Hörde (lyssnade) för första gången på fiol och upptäckte att det var bra! Tidigare bara något som var där i bakgrunden på hembygdsdagar och annat fjant.

Vid 18 började jag upptäcka klassiskt. Bodde ett år i Aix-en-Provence i Frankrike där jag träffade Chris Thorne från USA (pappan arbetade åt CIA) som lärde mig en massa gitarrfinesser, bl.a. ett snyggt komp till Beatles Blackbird och en massa Peter Paul & Mary-låtar, t.ex. A’soaling (Ulf börjar, Chris i vä kanal). Hemkommen köpte jag en Revox A77 rullbandspelare av Bosse Hansson på AudioProdukter (han som senare byggt de fina Rauna- och Opus3-högtalarna). Jag spelade in en mängd konserter åt Karlskoga konsertförening med hjälp av Bosses Pearl-mikar, bl.a. Diego Blanco varvid jag bestämde mig att lära mig Requerdos de la Alhambra – och gjorde det. På nylonsträngad Ibanez-gitarr för 300 kr, de sålde dem mycket billigt för att komma in på marknaden. Jag använder den än och rullbanden från konsertföreningens konserter i början av -70-talet finns kvar om någon skulle vilja lyssna. Ett smakprov av Beethovens 2:a symfoni i en upptagning från 70-11-14, dirigent Holger Hallenberg.

Upptäckte att det var rätt inne hos tjejerna att spela gitarr vilket än mer ökade villigheten att öva. Spelade timmar varje dag, satt i källaren med Mikael Björk som nu är kontrabasist till yrket. Vi testade en hel del grejor, t.ex. elektronljud på ”Experimentlåten” (jag hör nu en viss likhet med Terry Rileys A rainbow in curved air, men honom kände jag inte till då), bottleneck på John Mayalls Broken Wings och hade allmänt kul som i vår version av Dylans Don’t think twice. Med Lars Andersson, numera författare, gjordes en minnesvärd inspelning av hans låt Felice med Lars som 15-åring på gitarr och fyllebas (fejkad), likaså i min källare. En annan god musikant som var där var Ulf Gråberg, som sjöng så fint på Beatles Eleanor Rigby trots Mikaels vrålskratt i bakgrunden när vi la på den falsk-klingande astmakören (alla spåren ovan är trickinspelade med enkla pålägg i mono på det sätt man gjorde på den tiden). Det hör till de längre klippen för att inte missa eftersnacket.

Under mitt sista gymnasieår hade vi en grupp som jag inte minns hade något namn. Vi spelade visor och klassiskt och jag skrev en hel del arrangemang, trots mycket dåliga notkunskaper. Bl.a. tog jag ut ackorden till hela Bachs Air som ingick i repertoaren, liksom ett arr jag gjorde på Saties Gymnopédie no 1, rätt starkt inspirerad av Blood, Sweat & Tears version av samma stycke. Vi spelade också in den enda låt jag gjort som jag tycker jag kan stå för: Katten, som jag skrev nyåret 1969-70 i Frankrike, i mitt arr. för gitarr, fiol, cello och bas: ”Jag gick ner till stranden en ljus sommarnatt, till vattnet som dränkte en svart sommarkatt. Jag frös när jag såg ner på vågornas svall, vattnet var varmt men tanken var kall”... I gruppen ingick Sigrid Neumann, fiol och flöjter (jag tror hon fortsatte som musiker); Björn Insulander, sång, gitarr, cello; Mikael Björk (se ovan), kontrabas samt undertecknad som sjöng och spelade gitarr. 

Hösten –72 fick jag besök av en flicka från USA som jag träffat genom min amerikanske ”bror” Steven Jones, Rose Loar. Hon sjöng bra och vi spelade en del tillsammans, bl.a. en konsert på Karlskoga folkhögskola. Från den tiden har jag hämtat en duett på Donovans House of Jansch, och en dubbad inspelning med tvåstämmig Rose på Leonard Cohens That’s no way to say good bye. Sen gick jag ut gymnasiet, jobbade på Audio-Produkter, reste en hel del bl.a. Israel och USA och jobbade på Volvo i Göteborg och som sjukvårdsbiträde på Karlskoga lasarett. Så här lät broder Jalle spelande Harry Lime theme samma år.

Våren 1973 flyttade jag till Umeå för att läsa medicin 21 år gammal. Blev lite trubadur som spelade det mesta utom Taube (som en överentusiastisk musiklärare i realskolan lyckades förstöra för mig). Tillsammans med Erland Olausson uppträdde jag bl.a. på krogen Krogen på Ålidhem. Hittade ett gammalt band i fjol och det lät inte så illa, gjorde en liten cd med omslaget tv! Här ett utsnitt ur Polly Von av Peter Paul & Mary (Erland förstastämma, Ulf pissfalsett). Musikaliskt var det mycket amerikanskt som gällde: P,P&M, Paul Simon, men också Hoola Bandoola… Hittade Bruce Springsteen som jag tyckte var svår i början. Och Keith Jarrett (tack Stefan Lööf i Göteborg för den upptäckten)! I Sverige växte proggen fram.

Men jag var allätare, och påsken -73 var jag hemma i Karlskoga och spelade in en demo åt en kompis, Anders Johansson, Joe kallad. Musiker var – utom Joe på sång och gitarr – Ulf Gråberg på gitarr, Janne Norberg, bas och Håkan Landgren, trummor (han satt i rummet intill – vi var i mitt föräldrahem, ingen studio här inte). Det finns faktiskt en bild. Jag spelade lite gitarr på en del låtar, t.ex. Biding my time och Rod Stewards Reason to believe (bottleneck). Riktigt lossnade det när Joe kom igång med några gamla Elvislåtar! Fast något skivkontrakt tror jag aldrig det blev. Innan Joe-spelningen spelade jag in Stefan Grossmans Matesa solo på bottleneck. Joe ringde mig förresten nov 2007, hade hittat den här sidan, och berättade bl.a. att han nu heter Sabinger och bor i Göteborg.

Skäggmanslagets Pjål gnäll och ämmel minns jag som intressant, inte minst samarbetet med Contact. Men jag tror det var Norrlåtars första (-74?) som fick mig att bli riktigt förtjust i svensk folkmusik. Tände på deras stil som var så olik dalaköret med sina krumbukter (fortfarande älskar jag fyrtakt och en rejäl bas).

Började spela med Gnid & Drag men kände mig närmast utfrusen, gitarr dög inte i folkmusik på den tiden och tretakt är inte det roligaste att kompa. Och fortfarande var det bara gitarr som gällde för mig. Träffade Carin -76, slut behov att impa brudar (sexdriften viktig drivfjäder för unga gossars spel!). Hon föll dock inte för min spelning utan för mitt ordningssinne (jag hade mina skivor och diabilder mycket välordnade – i övrigt bedrog hon sig). Jag spelade lite med Erik Petersen, men lyssnade mera, gärna när han spelade med Ålidhems nyfolkliga dansorkester, framförallt vid de roliga danskvällarna på Ålidhems centrum. Här kommer en upptagning av deras version av Honky Tonk Women (på dragspel).

1983 började jag sy på en folkdräkt (Karlskogadräkten) som lösning på klädproblem vid bror Jalles bröllop där kostym var anbefallen. Jag avskyr kostym och slips. Men folkdräkt är alltid korrekt … Fick västen klar (handsydd och grann) men lånade skjorta och byxor. Dräkten är inte klar än. Och jag har hunnit växa ur västen (inte på längden).

1985 eller möjligen –86 (ca 35 år gamla) träffade vi Tomas Allander som fr.a. Carin kände från Umeå. Han prackade på mig en ukulele i Bursiljums Folkets Park vilket blev en vändpunkt i min musikaliska bana. Byaföreningen i Krångfors skulle ha en kulturafton och jag hade sett en gammal farbror, JW Johansson, som brukade spela nyckelharpa. Han kunde tänka sig komma om han fick ta med sig sina kompisar i gruppen Senadrage’. Där spelade Susanne Broms som jag kände och via henne kom jag med på en övning och blev kvar på ukulele (gitarr är knepigt i folkmusiken om man inte har sånt flyt som t.ex. Roger Tallroth, ukulelen hörs dessutom bättre). Övriga musikanter i Senadrage´ var Mats och Gunnel Holmgren, Bertil Anteskog, Maria Jonsson och Ciro Retamal. De enda som ”blivit något” är Maria som är en mycket bra fiolspelare som gett ut bl.a. skivan Änglar och Mats, som blivit hedersspelman i Burträsk för sina insatser på nyckelharpa (på den här tiden spelade han ”bara” basbalalajka och klarinett).

JW var över 80 år vid det här laget men pigg och aktiv fick han mig att utvidga instrumentskaran till mandola, ”yxylofon” (en märklig xylofon troligen av ryskt ursprung). Sen blev det marimba, charango (med baksidan av ett bältdjur), bouzouki mm. JW:s ålder innebar en viss begränsning, vi spelade bara hans nedtecknade låtar, i hans (långsamma) tempo. Lite irriterande ibland då, men när JW sedan dog –91 upptäckte jag tjusningen med en fast ram och begränsning – annars kan det så lätt flyta ut och bli utan kontur. 1988 spelade vi in LPn Folkmusik fra Skellet som såldes i ca 400 ex. Alla låtar utom en var nedtecknade av JW. Hans fru Elvira, som målade, hade gjort en tavla med humlor som satt och lyssnade på en syrsa. Den tog vi till omslag (t.v.).

Bosse Hansson på Opus 3 spelade in den i s.k. direktteknik, dvs. två spår direkt in utan mixningar eller annat ”fusk”. Från den hämtar jag ett utsnitt ur N’Kvarnsvi-Helmer som gick som trailer på lokalradion i över ett år (Ulf mandola, Mats munspel, Gunnel klarinett) och Babba-Lisas hyfsn, enda låten som inte kom från JW. Jag väljer den eftersom det är en duett på yxylofon (Susanne, höger) och marimba (Ulf, vänster, andrastämma).

Upptäckte att det var jobbigt att ha spelat in en skiva, kraven växte både på att låta bra och att vara ute och sälja sig. Men det var mycket lärorikt och kul att göra den. Senadrage´ finns kvar och har bl.a. gett ut cdn Minnen från Myrlandet 1996.

Sommaren -85 träffade jag en av de mest fantastiska musikanter jag känner, Gideon Andersson från Norrköping. Han bodde en period i vännen och sommargrannen Kajsas lillstuga för att hämta inspiration till den symfoni han och spelkompisen Christer Rhedin i gruppen Tribute senare gjorde med Norrköpings symfoniorkester. Gideon verkar kunna spela allt, slagverk (han fick min marimba att låta Musik), bas, gitarr, klaviaturinstrument… Vi jammade en del och jag kan inte låta bli att lägga ut ett över 5 min långt klipp av den enda inspelning vi gjorde (f.ö. hemma hos Mats Holmgren), troligen vintern –86 då han läste in gymnasieämnen på Edelviks folkhögskola i Burträsk. Vi improviserar och jag försöker få Gideon ställd genom oväntade ackordväxlingar (ibland – ofta – gick det inte att låta bli att följa honom), men han bara följer med! Ljudkvaliteten är inte den bästa och dessutom råkar någon trampa på Gunnels orgel i slutet. Ulf vä, Gideon hö kanal (båda gitarr) i denna inspelning Gideon&Ulf-jam.

1991 (fyllda 40) blev jag chefsöverläkare (tjusigt ord va?) vilket tog musten ur mig så jag i stort sett lade av att spela. Slutade (inte minst därför) med cheferiet 1993 (mer om det om det skulle intressera på sidan om min medicinska bana). I den vevan mötte jag Kjell Lööw och Maria (Mia) Löfgren, ja musikaliskt menar jag, vi hade annars träffats en hel del runt Skellefteå museum, där båda jobbade. Kjell har en fantastisk röst och baserat på den startade vi gruppen Sjung till tårar, Kjell på sång, cittra och gitarr, Mia på dragspel och jag själv på JW:s gamla rundbottnade mandola byggd i Italien 1906, mungiga och gitarr. Namnet kommer av repertoaren – sorgliga skillingtryck om svältdöd (lyssna på avsnitt ur Harpan) och elände. Men även en del roligt (tårar av skratt) som Nattetid och – den häftigaste tycker jag – oavsiktligt överpatetiskt som i Förbi förbi (eller vad den heter): ”Vem led jag för? Jag älskade en blomma, en orm sitt gift smög i mitt hjärta då, han suger blodet, ådrorna blir tomma, och rosen ler men ormen ler också …” Obs även Kjells oväntade begäran om ett solo! Alltihop är inspelat vid övningar utan större pretentioner. Kul var det! Sedan flyttade både Kjell och Mia från stan tyvärr.

Året efter köpte jag en darbuka (nordafrikansk trumma) på nu saligen insomnade MultiKulti i Stockholm. Våren -95 var det en trumkurs på Umeå Folkmusikfestival och jag anmälde mig, mycket för att lära mig lite darbuka. Läraren, från Guldkusten, fnös dock åt den lilla saken och gav mig en riktig trumma, en djembe, istället. Året efter köpte jag en egen på ny kurs, nu med Ahmadu Jarr. Under den här perioden började Trästocksfestivalen komma igång i Skellefteå, jag tror vi upptäckte den andra eller tredje året (då Roffe Wikström spelade i tältet), och sedan har jag bara missat den en gång. Carin och jag jobbade som föräldravakt flera år fast våra barn då var lindrigt intresserade. 1997 skrev jag en insändare i ilskan över att polisen stoppade festivalen. En annan festival jag gärna rekommenderar är Urkult vid Nämforsen (se även mina recensioner).

Våren -98 kom jag mig för med en sak jag länge velat, att spela med Daniel Pettersson från Boliden, en ung man som jag sett växa med sin musik, först på keyboards men senare mest på nyckelharpa. Han hade börjat spela med Daniel Fredriksson, en fantastisk gitarrist (spelar också bas i ”folk-hårdrocksbandet” Otyg) och tillsammans bildade vi gruppen Degel som höll på ungefär ett år. Undertecknad spelade olika slagverk – djembe, darbuka, tumpiano och ibland mungiga, men efterhand blev det ohållbart.

Daniel & Daniel var för bra och vi hade för olika ambitionsnivå. Det kändes som att gå in som div. 7-spelare i ett allsvenskt lag. Utan att hinna/orka träna mellan matcherna.

Med Degel spelade jag in en del träningspass som kom-ihåg, någon seriös inspelning blev det inte. Men så här kunde det låta i delar av Fel-Jon (Ulf djembe), Hök-Olle (Ulf + Daniel F mungigor) och ”Karavanlåten” av Daniel P (Ulf ”växelbas” med djembe + darbuka (+ lite sweeping phaser om det går fram, RA-formatet är rätt ”phazat” i sig själv)).

Daniel P blev sommaren 2000 ”Världsmästare på nyckelharpa”, ett prestigefyllt pris, inte minst som han som första person fick det på gammelinstrumentet moraharpa (byggt f.ö. av hans pappa Gösta som bygger fina instrument och nyckelharps-stråkar). Och Daniel F kommer att gå så långt han vill om han väljer fortsätta med sin lut-gitarr, eller numera en mycket fin mandola byggd av Ola Söderström med förlängd basmensur. (De är förresten båda med på senaste skivan med Stures drömmar, Horizonto, tyvärr rätt mycket i periferin). Daniel F finns också på en cd med gruppen Sintram.

Sedan millennieskiftet har det blivit mest skrivande och mycket lite aktivt musicerande. Jag har recenserat i Lira varje nummer sedan nr 5-1997, och skriver ofta i Norra Västerbotten, planerar ständigt att spela mer igen men verkar inte komma igång. Fast i mars 2001 var jag faktiskt med som ”studiomusiker” med Grimtjuk (Carina Bergström (fiol) och Robert Degerfalk (kontrabas) i Sorsele) när de spelade in sin debut-cd. Här är Carinas fina Morgonvals. Jag spelar oktavgitarr på den, på andra låtar är det trummor, mungiga mm. Sommaren 2001 fyllde jag, liksom hustru Carin, 50 år och hade 100-årskalas.

Februari 2002 hade jag nöjet att hjälpa Daniel Pettersson att spela in en demo i Bolidens kyrka. Den blev bra och jag har fått tillstånd att lägga ut några låtar – den något sträva Brudmarsch från Evertsberg och den mjukare Hambopolska från Dorotea, som tonar ut i kyrkorummet när jag går med MD-spelaren bort från Daniel. Demo-plattan (sex låtar solo) ledde sedan till en skiva, La Nyckelharpa, med syfte att dokumentera nyckelharpan som instrument på Franska radions mycket respekterade bolag Ocora. Pettersson & Fredriksson, som de numera kallar sig, har också gjort flera mycket bra skivor: Brand och Virek, samt Slatta 2006 ihop med Thomas Andersson och Maria Jonsson.

Som recensent ser jag det som min uppgift att lyfta fram musik jag giller (inte knäcka folk som Peterson-Berger). Fast ibland måste jag säga vad jag tycker även om det inte är snällt. I mitt nästa liv funderar jag på att bli snickare, kanske med djembes som specialitet. Och i november 2003 kunde jag konstatera att min son Jon – utan att ha läst ovanstående – gick på Sätergläntans första år och lärde sig folklig slöjd. Sedan blev det silversmide, men det är en annan historia.

Flera år spelade jag bara ytterst sporadiskt (nätterna på Urkult t.ex. är härliga om man vill spela djembe, de gånger det inte är regn eller frost), men våren 2007 ringde Ann-Sofie Persson, tidigare domraspelare i Burträskar’a och ett tag med i Senadrage. Hon hade fått igång en grupp som spelade ukulele, och tyckte att jag borde vara med. Och sedan dess är jag i alla fall sporadisk medlem i Ukuleleorkestern i Burträsk.

I augusti 2007 var några av oss nere i Stockholm och deltog i rekordet Världens största ukuleleorkester. 401 ukuleleentusiaster spelade och sjöng – på initiativ av samme Thomas Allander som jag köpte min första uke av 1985 (se tidigare i texten, han syns långt bak i bilden i vit skjorta) – 2 ackord i 3 låtar i 4-takt under 5 minuter, och är nu noterade i Guinness rekordbok! 

2009 sitter jag och funderar på hur Spotify kommer att förändra vårt sätt att se på musik. Kommer nästa generation att över huvud taget tänka i ”album”, utan bara ”musiker – låt”. LP-fodralen var fina som konstverk ibland, cd-fodralen går irriterande lätt sönder. Och varför ens ladda hem när musiken finns där tillgänglig streamad med god kvalitet precis när du vill lyssna. Fast just inom genren världsmusik, min favoritmusik, är det ännu ganska tunt på Spotify. Och jag skulle sakna de där väl genomtänkta spelordningarna som finns på en bra skiva.

Ulf Torstensson (publicerat endast på detta sätt, aktualiserat augusti 2016 (mp3-bytet).

Tillbaka till startsidan!

Till recensionssidan.